Oscar Westerholm är skribent på kultursidan.
– Jag är en lat romanförfattare.
Det är inte helt lätt att ta den bulgariska författaren Georgi Gospodinovs självspäkande ord på allvar, inte minst med tanke på att han har författat en av vår tids mest uppskrivna romaner: ”Tidstillflykt”.
När Angela Rodels engelska översättning av den satiriska boken, vars handling kretsar kring en experimentell alzheimerklinik i Zürich, fick det prestigefyllda internationella Booker Prize år 2023 blev det den första bulgariska romanen någonsin att få priset.
Hanna Sandborghs svenska språkdräkt från 2024 hyllades av en unison kritikerkår. I Sydsvenskan skrev Per Wirtén att romanen sätter ord på ”ett avgörande politiskt och existentiellt vägval.”
Men trots att Gospodinov kan räkna sig som Bulgariens mest uppburna författare de senaste femtio åren, ja, kanske är han den mest uppburna bulgariska författaren någonsin att nå internationell stjärnstatus, är han en ödmjuk, för att inte säga försynt, person.
Under vårt digitala möte sitter han i sitt arbetsrum i lägenheten i Sofia. Han har på sig en blå urtvättad t-tröja och dricker mjölkigt kaffe ur ett vanligt dryckesglas. Väggen bakom honom är täckt av inglasade bokhyllor. Eftermiddagssolen skiner in genom fönstret. Han verkar vara på gott humör.
– Jag håller på att skriva en ny roman, min femte. Men den är i ett tidigt stadium. Jag vet inte vad den handlar om än, säger han och skrattar.
”Tidstillflykt”, som skrevs som ett slags kommentar till den framrusande politiska populismens ihåliga löften om att återupprätta ett idealiserat förflutet (läs: ”Make America great again”), introducerade inte bara svenska läsare för Gospodinovs författarskap. Det var den första bulgariska romanen att översättas från bulgariska till svenska sedan Ivan Vazovs historiska 1800-talsroman ”Under oket”.
Vazovs svulstiga roman gavs ut 1977 i Bo Lundgrens översättning. Det är nästan femtio år sedan. Gospodinov, som är disputerad i bulgarisk litteraturhistoria, beskriver ”Under oket” som en exotisk saga om bulgarer som slåss heroiskt mot ottomaner.
– Det finns en rätt naturlig förklaring till att inte fler bulgariska romaner har översatts till svenska, säger Gospodinov. Fram tills ganska nyligen var Bulgarien ett slutet kommunistiskt land. Vi i östblocket kunde inte resa i väst. I själva verket var det strängt förbjudet att skriva kontrakt med västerländska förlag. Så det var egentligen inte särskilt konstigt att litteratur fastnade bakom järnridån.
När jag ställer frågan hur det känns att överbrygga det enorma glappet i utgivningen skrattar Gospodinov.
– Redan för tjugo år sedan översattes min debutroman till svenska. Men alla förlag nobbade den. Ingen var intresserad av att ge ut litteratur från ett så litet land som Bulgarien.
Efter framgångarna med ”Tidstillflykt” har detta börjat vända.
– Många har faktiskt börjat uttrycka intresse för att ge ut översättningar av andra bulgariska författarskap. Det är mycket roligt!
För att bli översatt från ett litet språk till ett stort krävs det paradoxalt nog att man först belönas med internationella priser. Dessa har emellertid en tendens att dimpa ner efter att man har lyckats bryta sig in på den engelskspråkiga marknaden. Gospodinov har alltså lyckats med något som borde vara omöjligt.
– Det är rätt absurt, skrattar han.
Han tycker att det hela är en lustig anekdot. Men författaren brukar å andra sidan använda det anekdotiska som språngbräda till komplicerade ämnen som döden, livet och minnet.
– Också vi som skriver på små språk har rätt till stora ämnen.
I fjol publicerades ”Trädgårdsmästaren och döden”. Romanen, som inspirerades av Lars Gustafssons ”En biodlares död”, är en sorgebok om Gospodinovs pappas sista tid i livet. Den tunna volymen är en utmärkt introduktion för nya läsare som vill bekanta sig med författarens egensinniga blandning av melankoli och ironi. Här är den fenomenala inledningen: ”Min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård.”
Gospodinovs senaste bok på svenska heter ”Vemodets fysik” (Ersatz). Romanen, en fragmentarisk blandning av essä, autofiktiv dagbok och mytologi, publicerades i Bulgarien redan 2011. Fröet till ”Tidstillflykt” var då bara en liten minneskladd i en anteckningsbok.
Men denna kronologiska tillskruvning i utgivningen passar en författare som har lagt följande ord i munnen på huvudpersonen i ”Tidstillflykt”, den gåtfulle tidsresenären Gaustin: ”Det förflutna skiljer sig från nutiden i ett väsentligt avseende – det flyter aldrig i en enda riktning.”
– Mina romaner samtalar med varandra. Det går att läsa dem i vilken ordning som helst, tanken är att man ska kunna hitta nya ingångar.
”Vemodets fysik” är en fiktiv skildring av Gospodinovs familj under 1900-talet. Romanen tar avstamp i den grekiska myten om Minotauros, människan med tjurhuvud som förpassas till Daidalos labyrint.
– Labyrinten är en grundläggande struktur i naturen. Om du ser på bilder av våra hjärnor lägger du snabbt märke till en sak: organet ser ut som en labyrint! Också våra inälvor i magen är som långa slingrande labyrinter.
Romanen kan liknas vid ett litterärt experiment med kvantfysikens syn på tiden som relativ. Texten hoppar mellan nutid, myt och barndom. Det är så våra tankar funkar, enligt Gospodinov. Vardagens banalitet – som vedbrasans stickande lukt en kylig hösteftermiddag – kan oväntat slå upp portarna till ett minne eller en fantasi.
Samma år som ”Vemodets fysik” gavs ut publicerade The Economist en sammanställning över världens olyckligaste länder. Bulgarien toppade ironiskt nog listan.
– Det är en sorglig roman, absolut. Men den speglar också tidsepokens absurditet.
Inte ens puberteten var privat under kommunismen, menar Gospodinov. Författarens alter ego i ”Vemodets fysik” ser skrämmande kopplingar mellan sitt sexuella uppvaknande och Sovjetrepublikens sönderfall:
Första kyssen med en flicka.
Brezjnev dör.
Andra kyssen (med en annan flicka).
Tjernenko dör.
Tredje kyssen ...
Andropov dör.
Är det jag som dödar dem?
Första fumliga sexet i en park.
Tjernobyl.
Men främst handlar romanen om att känna medlidande med Minotauros.
– Vi har blivit itutade att Minotauros är ett monster. Men det är bara för att Minotauros råmar i stället för att prata. Jag vill ge den en röst. Ingen normalt funtad betraktar någon med en röst som ett monster. Minotauros har ett tjurhuvud, men kroppen är mänsklig.
Theseus, kungasonen som dräper monstret i labyrinten, utmålas vanligen som mytens hjälte. Men detta är alltså ett misstag.
– Alla som växte upp i Bulgarien på 70-talet kan känna igen sig i Minotauros öde. För mig är det en berättelse om det övergivna barnet. Jag satt alltid uppe till sent på kvällen och väntade på mina föräldrar.
Det mytologiska går även igen i den litterära stilen.
– Den snåriga berättarstrukturen i mina romaner har nog en ganska enkel källa: min farmor. Hon berättade fantastiska historier. Muntligt berättande går aldrig från punkt A till punkt B. Det är snarare som en labyrint.
Sedan tillägger han med ett leende:
– Jag vill helt enkelt berätta lika bra berättelser som min farmor när jag var barn.
22–23/8 medverkar Georgi Gospodinov på Louisiana Literature. Den 24/8 klockan 19 samtalar han med Carl Åkerlund på Författarscenen på Malmö stadsbibliotek.