De starka reaktionerna hos tusentals anställda på exempelvis Volvo och Scania är värda att ta på allvar. Det handlar om människor som har organiserat bostad, pendling, hämtningar, lämningar och familjeliv efter de villkor som arbetsplatsen haft under flera år.
Arbetsgivaren har rätt att ändra sitt arbetssätt. Men då har de anställda också rätt att säga: det här gör mitt liv sämre, och jag förstår inte vad företaget vinner på det. Det här handlar inte om rätten att få ligga hemma i mjukisbyxor. Det handlar om vilket arbetsliv vi vill ha: ett där vuxna människor bedöms efter vad de presterar eller ett där flest synliga timmar på det fysiska kontoret är det främsta måttet som räknas.
Kontoret är avgörande för introduktion, kreativt samarbete, svåra samtal och gemenskap. Men ett attraktivt kontor ska människor vilja komma till därför att de gör ett bättre jobb där, inte för att chefen måste kunna se dem sitta vid ett skrivbord.
Forskare från bland annat Göteborgs universitet har lyft att det saknas vetenskapligt stöd bakom påståenden om att full kontorsnärvaro skulle förbättra produktiviteten, arbetsplatskulturen och samarbetsförmågan. Tvärtom menar de att forskningen visar att möjligheter till distansarbete ökar produktiviteten, förbättrar arbetsplatstillfredställelsen och minskar personalomsättningen. Enligt dem visar forskningen också att företag med obligatorisk kontorsnärvaro drabbas av onormalt hög personalomsättning, särskilt bland kvinnliga anställda, seniora medarbetare och högkvalificerad personal. Dessa företag får också svårare att rekrytera ny kompetens efter att man infört tvingande kontorsnärvaropolicy.
Det är relevant i ett land där två av tre företag som försökt rekrytera uppger att det är svårt att hitta rätt kompetens och vart fjärde rekryteringsförsök misslyckas, enligt Svenskt Näringsliv.
Svenska företag säger själva att kompetensbristen hämmar deras tillväxt. Ett företag med flexibelt arbete kan leta efter den bästa kompetensen. Ett företag med fem dagars närvaroplikt får i praktiken leta efter den bästa kompetensen inom rimligt pendlingsavstånd. Det är en märklig personalpolitik att betala för att utbilda sina bästa medarbetare och sedan ge dem ett skäl att gå till konkurrenten.
På en global arbetsmarknad konkurrerar svenska företag inte bara med lön. De konkurrerar också med frihet. Sverige är ett litet land. Vi har inte råd att göra det onödigt svårt för högutbildade människor att arbeta och göra karriär.
Om en högkvalificerad ingenjör i Västerås, en programmerare i Norrköping eller en specialist i Gävle kan göra ett jobb i Stockholm tre dagar på kontoret och två dagar hemma, varför ska svenska företag då låta hemadressen väga tyngre än kompetensen när de anställer?
Men detta är också en jämställdhetsfråga. Vi behöver ha en diskussion om hur arbetsplatskulturer som ser neutrala ut på pappret kan få ojämställda konsekvenser i praktiken. Så länge kvinnor oftare bär det osynliga projektledarskapet hemma kommer onödigt rigida närvarokrav att slå hårdare mot kvinnor mitt i karriären.
Samtidigt visar Allbright att mäns uttag av föräldraledighet faller när de blir chefer. Företagsledare som själva byggt sina karriärer i familjer där någon annan tog ett större ansvar hemma bör därför vara försiktiga med att utforma hela arbetslivet som om nästa generation ska göra samma val.
Det är också ett ledarskapsproblem. Om du bara vet att dina anställda arbetar när du kan se dem, då behöver du bättre mål, tydligare ansvar och bättre uppföljning och inte fler stämpelklockor. Moderna chefer måste kunna avgöra när fysisk närvaro skapar värde och när koncentrerat arbete görs bättre någon annanstans.
Hybridarbete får förstås inte bli den moderna versionen av att mamma går ned på deltid medan pappa syns på kontoret och får befordran. Flexibilitet måste kombineras med en kultur där män förväntas ta samma ansvar hemma och där den som sitter längst vid skrivbordet inte automatiskt betraktas som mest ambitiös.
Liberalerna går till val på livspusselfeminism, som handlar om friheten att både göra karriär och vara en närvarande förälder. Politiken ska inte bestämma var privata företag håller sina möten. Men näringslivet bör självt fråga sig vilket chefsideal som hör hemma i tjugohundratalet.
Romina Pourmokhtari, klimat- och miljöminister (L)