Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
1986 gjorde humorserien ALF debut. Där möter vi familjen Tanner som får det lugna livet i San Fernando Valley vänt upp och ner när ett rymdskepp störtar i garaget. Ombord finns utomjordingen ALF, en orange och hårig varelse som blir kvar hos familjen. ALF visar sig förstås vara fullkomligt fullproppad med one-liners avpassade för dåtida tv-publik. (En stor del av dessa handlade om ALFS försök att laga middag på familjens katt.)
Trots den debila premissen gjorde serien succé. Men framgången krävde tribut av människorna bakom. Skådespelarna hade svårt att agera mot en plastdocka, som dessutom alltid fick sista ordet och de största skratten. Dockan krävde dessutom att studioscenen utrustades med falluckor som gjorde arbetsmiljön livsfarlig. Till detta kom att tekniken gjorde inspelningarna extremt utdragna.
Varken humor eller politik kommer gratis.
”Det fanns ingen glädje vid inspelningen … det var en teknisk mardröm – oerhört långsamt, varmt och enformigt. Det tog 20–25 timmar att spela in ett 30-minutersprogram.”, sammanfattade Anne Schedeen, som spelade mamma Kate, efteråt.
Vid ett tillfälle ska Max Wright, som spelade den timide familjefadern Will, ha gått till fysiskt angrepp mot den uppkäftiga dockan och fått slitas därifrån av studiopersonal.
I samband med seriens nedläggning arrangerades inte som brukligt ett gemensamt firande. Alla åkte bara hem, lättade över att för sista gången lämna produktionen. Wright själv åkte utan att säga ett ord till övriga.
Det hela är lite som politiken. För också där trippar utövarna mellan falluckorna inför publik, aldrig riktigt säkra på när nästa storkäft till motspelare kommer att dyka upp. Men man stannar på scenen så länge det krävs, och bryter ihop efteråt.
Varken humor eller politik kommer gratis. Någonstans gråter alltid en clown. Eller en politiker.
Sänd en tanke till dem ibland.