I söndagens GP replikerade Carl Robert Boström (16/8) med stor sakkunskap på min bedrövade text (12/8) om vad ”The Odyssey” kan hjälpa oss se i vår samtid. Jag hade skrivit att jag kände stor avund inför den gästfrihetskultur som Ithakas befolkning praktiserar under fruktan och föreställning om att varje främling kan vara en förklädd gud. Mette Fredriksen och Giorgia Meloni hade just publicerat ett leende löfte om Europas stängda gränser. Det drabbade mig att vi inte längre kan föreställa oss gud i främlingen och således också kan le åt att främlingar går under.
Utan gudsfruktan verkar vi numer ha svårt att minnas annat än det egna.
Boström framhöll i sitt svar att den antika gästfriheten rätteligen bör förstås som en ömsesidig relation mellan främlingen och dennes tillfälliga värd. Lika omsorgsfullt som värden tog hand om sin gäst hade gästen att iaktta hänsyn och takt. Jag är övertygad om att Boström har rätt i det han säger.
Även om det inte uttryckligen sägs förstår jag därtill Boströms påpekande som att den antika parallellen borde vända min uppmärksamhet mot gästens, alltså migrantens, skyldigheter mot oss.
Här är vi inte överens.
Frågan om gästernas skyldigheter uppfattar jag som samtidens kanske mest omtalade. Det finns inte ett parti någonstans på den politiska skalan som inte upprepat och noggrant påtalar hur asylrätten måste förtjänas genom hårt arbete. Försörjningskrav, medborgarskapstest och vandelsprövning håller sig kvar på den politiska agendan långt efter det att gränserna, i praktiken, har stängts.
Gästernas ansvar behöver vi alltså inte fiktionens kraft för att minnas. Annat är det med värdansvaret. Europas ledare talar om gränserna som att Gud inte hör.
Jag gläder mig ändå åt att leva i en tid med antik gästfrihetspraxis på kultursidorna. Jag tackar Christopher Nolan som genom ”The Odyssey” har gett oss en ny arena för samtal om mänsklighetens inre och yttre konfliktlinjer. Våra privata och offentliga samtal är i ständigt behov av nya fiktioner att spegla våra, ofta återkommande, problem mot.
Själv har jag ingen bakgrund i klassiska studier eller antik myt. Jag närmar mig frågan om gränser och gudsfruktan som en rättsteoretiker, med ett intresse (och en stigande oro) för allt som kan hjälpa oss att efterleva lagar.
Eftersom vi saknar en världspolis som säkerställer asylrätten måste asylrätten värnas på ett annat sätt. Vi måste själva hitta viljan. Solidaritet och historiskt minne har hjälpt oss länge men nu tror jag att vi behöver något mer.