← Alla nyheter

Sydsvenskan · 1 tim sedan Lokalt

Hemskt men inte pessimistiskt när The Shining blir opera

Till skillnad från filmen är operan ”The Shining” ett verk om komplicerade människor, skriver Tobias Lund.

The Shining

Musik: Paul Moravec. Libretto: Mark Campbell. Baserad på ”The Shining” av Stephen King. Dirigent: Patrik Ringborg. Regi: Keith Warner. Scenografi: Ashley Martin-Davis. Kostym- & maskdesign: Nicky Shaw.

Medverkande: Peter Kajlinger, Cornelia Beskow, Gabriel von Platen, Gotte Frid Giertz, Luthando Qave, Per Lindström, Christian Damsgaard-Madsen m fl. Samproduktion med The Finnish National Opera and Ballet i Helsingfors.

Malmö opera, t o m 7/10.

Tobias Lund är musikkritiker och skribent på kultursidan.

I USA får federala museer inte längre informera om rasism och annat som grumlar bilden av landet som ett paradis på jorden. Obekväma sanningar stuvas undan i källare för att amerikanerna ska få möta ”högtidliga och upplyftande offentliga monument som påminner om vårt enastående kulturarv, om våra ständiga framsteg mot att skapa en allt mer fullkomlig union och om vår oöverträffade historia av att främja frihet, välstånd och mänskligt välbefinnande.”

Formuleringen kunde vara hämtad från Sovjetunionen men kommer från Donald Trumps presidentorder ”Restoring Truth and Sanity to American History”.

När Malmö Opera nu spelar ”The Shining” av librettisten Mark Campbell och tonsättaren Paul Moravec, baserad på Stephen Kings skräckroman och uruppförd i Minnesota 2016, tematiseras just denna vilja att dölja infekterade sår under tjocka lager smink.

På hotellet Overlook i Klippiga bergen gör direktören vad han kan för att mörka gångna decenniers mord och andra vedervärdigheter. Samtidigt längtar hotellet efter att tala ut. Kring källarens oljepanna, på vippen att explodera, ligger kvitton och tidningsurklipp huller om buller. Ett oavsiktligt arkiv. Och när en liten familj flyttar in för att passa hotellet över vintern får dokumentens osaliga andar liv.

I Sydsvenskans intervju med Campbell och Moravec påpekar de att operan bygger på Kings roman ”The Shining”, inte på Stanley Kubricks filmatisering. Och så är det, för i likhet med romanen, och till skillnad från filmen, är operan ett verk om komplicerade människor.

Detta gäller i högsta grad Jack, kärleksfull pappa och make som kämpar med sin döde far, sin alkoholism, sin känsla av att vara misslyckad och sin heta längtan efter framgång och ära. Baryton Peter Kajlinger gör rollen med en beundransvärd kombination av alldaglighet och skärpa.

Sonen Danny, en talroll som spelas omväxlande av Gotte Frid Giertz och Gabriel von Platen, har en särskild förmåga att uppfatta det outsagda och det som göms undan – en hypersensibilitet som ett och annat alkoholistbarn nog kan känna igen sig i.

Wendy, Dannys mamma, är mindre komplex än Jack. Men sopranen Cornelia Beskow är en urkraft som gör Wendy till lejoninna. I det längsta skyddar hon både son och man, och scenen där hon sjunger sin vaggvisa för dem båda är en av operans höjdpunkter.

Själva hotellet är i ständig rörelse. Svarta ridåer hissas och sänks, rummen flyter i varandra och dansande skuggestalter snurrar omkring med möbler, dörrar och väggar. Kulisserna är masker och i balsalen håller andarna maskerad på temat amerikansk historia – en glättig och förstås helvit tillställning i Trumps anda. Men ”av med maskerna!”, ropar spökdirektören (Fredrik Zetterström), som i längtan efter att blotta allt det hemska.

Moravec arbetar med stora delar av 1900-talet på sin tonpalett. Här finns tonal och atonal musik, skriande expressionism och soft underhållningsjazz. Ändå framstår musiken inte som ett kollage, och trots sin ofta starka uttryckskraft underordnar den sig dramat.

Fläktar av det sena 1800-talet drar också förbi. När hotellet uppenbarar sig för familjen i början av första akten intonerar orkestern (som Patrik Ringborg leder med precision och värme) en musik i släkt med den som hör samman med Valhall i Richard Wagners operacykel ”Nibelungens ring”. Valhall, där Oden, direktören för det hela, tror sig sitta säker trots att alltihop är byggt på brott och svek.

Anspelningen ger en vink om Overlooks kommande ragnarök, gestaltad som allkonstverk och med en dramaturgi som är wagnersk utan att vara pastisch. I kaoset lär sonen sin far hur man står på egna ben och fattar egna beslut. Sceneri, pantomim, ljus, röster, ord och orkesterns musik – allt i virvlande rörelse – samverkar till en transformation som i det avgörande ögonblicket får mig att rycka till och känna tårarna tränga på.

När jag kommer hem frågar familjen om operan var hemsk. Och jo, men till skillnad från i Kubricks pessimistiska film finns en fortsättning efter undergången. Livet spirar på nytt. Gamla, destruktiva mönster måste inte råda för evigt.

Det sista som hörs är hotellkocken Dick Halloranns (Luthando Qave) milda men rika barytonröst, riktad till Danny. Hallorann, som har skojat om strävan efter rasmässig balans på ett hotell där han var den enda icke-vita personen, förkroppsligar nu ett nytt sätt att vara man och far. Gråt, gråt över det som varit, säger han till Danny. Gråt, och våga tro att de hemska dagarna tar slut.

Läs hela artikeln hos Sydsvenskan →

📡 Läs samma nyhet hos 2 källor

Metodai Nyheter är en nyhetsaggregator. Hela artikeln finns hos källan. Upphovsrätten tillhör respektive medium.