Sprickan i Magdalena Anderssons regeringsunderlag är djup. Det illustrerades i ett plågsamt inslag i Aktuellt förra veckan där Vänsterpartiets partisekreterare Ida Gabrielsson mötte Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu. De bråkade om politikens inriktning och om regeringsmakten i vad som nog är valrörelsens hittills otrevligaste debatt.
Hur en statsminister ska styra Sverige är en allvarlig fråga. Magdalena Andersson har under mandatperioden svarat att det brukar lösa sig. Men till vänster i svensk politik är det en riktig röra.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att rösta nej till alla regeringar där de själva inte ingår. Centerpartiet kommer att rösta nej till alla regeringar där Vänsterpartiet ingår.
Det tar oss tillbaka till den frostiga stämningen i Aktuellt-studion. Låsningen mellan C och V kan vara så allvarlig att det inte går att få ihop en vänsterregering. I stället förordar C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist en så kallad mittenregering, med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Undersökningar från organisationer som Företagarna visar att företagare i Sverige lutar starkt åt höger. De allra flesta skulle sannolikt vilja byta ut V mot KD i en framtida Andersson-regering. Men det finns starka skäl att tänka ett varv till.
”Bristen på samsyn kommer att leda till ständiga låsningar.”
Till att börja med avfärdar Miljöpartiet en sådan regering. Språkrören Daniel Helldén och Amanda Lind vill att Vänsterpartiet ska sitta i en rödgrön regering. Båda språkrören – och den profilerade europaparlamentarikern Alice Bah Kuhnke (MP) – säger nej till Kristdemokraterna på grund av åsiktsskillnader. Och i somras kommenterade Alice Teodorescu Måwe (KD) ett samarbete med Socialdemokraterna med orden “över min döda kropp”.
Miljöpartiets invändning bör tas på allvar. Det vill säga att dessa fyra partier – S, MP, C och KD – står långt ifrån varandra politiskt.
S och MP driver en hårdför vänsterpolitik i ekonomiska frågor där de förordar rejält höjd skatt för alla som tjänar över 67 000 kronor i månaden, höjd skatt på sparande, höjd skatt på företagande (3:12-reglerna) och avskaffat karensavdrag. C och KD tycker precis tvärtom. Det kan minst sagt bli svårt, som den centerpartistiska partisekreteraren hoppades i tv-studion, att “tillsammans med Socialdemokraterna fokusera på jobb före bidrag”.
Miljöpartiet driver därutöver en miljö- och klimatpolitik som är oförenlig med KD och svårförenlig med C.
- MP har villkorat sitt stöd till en framtida regering med att planerna på ny kärnkraft avbryts. KD har villkorat sitt stöd till en framtida regering med att planerna fortsätter.
- MP vill undanta en tredjedel av all skog i Sverige från vanligt skogsbruk. KD och C vill bruka mer skog.
- MP vill se ordentligt höjda drivmedelspriser. KD kommer inte att medverka till en regering som höjer drivmedelspriserna.
- MP vill göra det svårare att bygga nära vatten. C och KD vill göra det lättare att bygga och bo strandnära.
Detta är ett axplock. Listan över motsättningar kan göras hur lång som helst. Bristen på samsyn kommer att leda till ständiga låsningar.
Det som återstår för en eventuell mittenregering är ett nytt januariavtal. Ett avtal som bygger på kohandel, där partierna byter frågor med varandra för att sedan förhandla fram en lista med politiska reformer som ska finansieras och genomföras under mandatperioden.
Precis som det förra avtalet skulle ett nytt spegla partiernas vitt skilda politik och därför sakna gemensam riktning. 2019 spretade reformerna åt alla håll: från familjevecka, fri hyressättning i nyproduktion och språkkrav för medborgarskap till avskaffad värnskatt, stoppad vapenexport, omfattande skattereform och gröna obligationer.
Stora politiska reformer är svåra att genomföra som det är med omfattande beredningskrav och samordning mellan partierna. När politiken saknar gemensam kurs blir helheten nästan omöjlig att omsätta till skarp lagstiftning i Regeringskansliet. Det parti som är emot ett förslag kan enkelt gå in och sabotera processen.
En invändning mot ett nytt mittenavtal är alltså att politiken inte kommer att genomföras. Det riskerar att skada väljarnas förtroende för de etablerade partierna.
En annan invändning är att kohandelns logik – ett transaktionellt utbyte – riskerar att åsidosätta riktiga samhällsproblem. Talande för januariavtalet var att gängkriminalitet inte nämndes i en enda punkt.
Under de senaste fyra åren har både S och MP gått åt vänster. Samtidigt samlar V och MP tillsammans 15 procent av väljarstödet medan S tappar i opinionen och precis når upp till 30 procent. Det är ytterligare ett skäl till att en mittenregering saknar trovärdighet.
Det är också värt att komma ihåg att januariavtalet försvagade regeringsmakten. Både Stefan Löfven och Magdalena Andersson tvingades avgå som statsministrar. Regeringens budget föll. Andersson har vid upprepade tillfällen haft det dåliga omdömet att skylla Socialdemokraternas misslyckanden 2018–2022 på att det rådde en högermajoritet i riksdagen. Men det är regeringen som enligt regeringsformen styr riket.
Sverige behöver en regering efter valet. Det finns inga skäl att stämpla ut politiska företrädare som efter den 13 september försöker hitta lösningar. Men i en parlamentarisk demokrati är det avgörande med en stabil och hållfast majoritet och en regering som kan jobba med sitt regeringsunderlag. Precis det som Ulf Kristersson har lyckats med i fyra år.