Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I valrörelsens hetta glöms det lätt att det också finns områden där det är mer som förenar än som skiljer riksdagspartierna åt. Ett sådant är veteranpolitiken. Enligt Svenska Veteranförbundets enkät bland partierna råder det samstämmighet om vikten av att hedra och värna dem som tjänat riket på uppdrag av oss alla. Det förpliktigar.
Veteranförbundets serie I rikets tjänst på Youtube ger inblick i att det inte handlar om vanliga 9 till 5-jobb. Det yttersta priset betalar de som aldrig kommer hem i livet. Det näst högsta betalar de veteraner som skadas fysiskt eller mentalt.
Veterandagen instiftades den 29 maj 2008, fick statsceremoniell status 2011 och är sedan 2018 allmän flaggdag. Det har ett stort symbolvärde. Ett viktigt praktiskt steg togs 2017 då Försvarsmakten inrättade ett särskilt veterancentrum. Kort sagt, veteranpolitiken har blivit bättre – och då inte minst på försvarsminister Pål Jonsons vakt.
Det finns vittnesmål som förskräcker.
Sedan 2023 finns en veteranstrategi med bred inriktning. I linje med denna har regeringen nyligen anslagit medel för en veterangård som ska erbjuda vila, rekreation och återhämtning, också till anhöriga.
Men det behövs större grepp för att råda bot på problem som har hamnat i politikens skugga.
Veteranpolitiken ska enligt strategin ”ge personal som tjänstgjort i insatser och deras anhöriga ett stöd som står i proportion till de risker och påfrestningar som veteranerna utsatts för samt de uppoffringar de har behövt göra”.
Strategin slår även fast att stödet ska stå i proportion till risker, påfrestningar och uppoffringar samt att utlandsveteranerna ska uppleva ”att de har fått rätt stöd i anspråks- och uppföljningsärenden”. Dit är det ännu en lång väg att gå.
Det finns vittnesmål som förskräcker.
Försvarsmakten har bara ett formellt ansvar som är begränsat till fem år. Sedan ska den bara stå för rådgivning. Också till personer med livslånga skador.
En annan sida av saken handlar om skador som påverkar arbetsförmågan.
Strategin ställer krav på att de olika aktörerna (Försvarsmakten, andra myndigheter, kommuner och regioner) ska ha kunskap och agera utifrån hur ansvar och uppgifter är fördelade i systemet. Ansvaret är alltså fragmenterat. Det finns inte heller någon garanti för att kunskapen finns.
Ett problem är att en grupp som är unik i princip ska behandlas som vilken arbetstagare som helst. Det är omvittnat att kompetensen att möta och förstå veteranernas situation inte alltid finns på plats med Försäkringskassan som handläggare. Det är dessutom illustrativt att det närmaste man kommer veteranerna på arbetsskadeförsäkraren AFA:s hemsida, är ett kort stycke information om rätt till ersättning ”om du blivit utsatt för hot, våld eller rån på din arbetsplats”.
En annan sida av saken handlar om skador som påverkar arbetsförmågan. Då ställs det krav på arbetsgivaren, som kan vara avskräckande för att anställa. Samtidigt leder perioder av arbetslöshet, deltidsanställning eller sjukskrivning både till inkomstförluster och uteblivna pensionsrätter. Så är det förstås för alla arbetstagare, men veteranernas arbetsuppgifter har varit långt ifrån civila.
Kort sagt, systemet framstår varken byggt för veteranernas behov eller för statens plikt att ta sitt ansvar. Ett första steg vidare vore att Pål Jonson tar strategin vidare genom att uppdra åt Myndigheten för totalförsvarsanalys göra en granskning. Hur är läget? Hur kan det bli bättre? Är det kanske till och med dags att tänka till om för- och nackdelar med inrättandet av en särskild Veteranmyndighet som har ett samlat systemansvar?
Annorlunda uttryckt återstår det åtskilligt att göra för att uppfylla det samhällskontrakt som staten ingår vid beslut om att sända militär på utlandsuppdrag.