Buskis, satir, underfundighet och underbett. Tv-serien ”Macken” blev en succé 1986 – signaturmelodin blev en jättehit och Roy och Rogers mack en kulturinstitution. Författaren och radioprofilen Kalle Lind berättar historien om en 40-årsfirande humorklassiker.
Den 23 augusti 1986, klockan 21.15, har ”Macken” premiär i TV1. Sena Aktuellt har just berättat för oss att Palmes mördare fortfarande inte är funnen och att Tjernobyls radioaktiva moln alltjämt hänger kvar i luften. Vi är väl dryga miljonen som sitter kvar och väntar på nåt skôj. Vi får vad vi ber om.
”Macken” slår inte direkt ner som en bomb, men sätter en tändsticka mot en stubin som brinner allt starkare under sina sex sändningsveckor. Finalkvällen den 27 september exploderar det, när 3.672.000 svenskar slår på TV1. Ganska många har hunnit lära sig den klatschiga signaturmelodin och minst en lillgammal elvaåring sjunger med i tv-soffan. En vecka senare ligger den på Svensktoppen. Där stannar den fyra månader och samsas under tiden med två andra låtar från serien: ”Konfirmationspresenten (Jag vill ha en synth)” och ”Det är vattenpumpen, Gerd” (”Husvagn” testades aldrig, vad som än påstås på nätet).
Serien blir det definitiva genombrottet för dubbelgruppen Galenskaparna & After Shave och dess primus motor Claes Eriksson. Eriksson (född 1950) har harvat på i svensk humors gärdsgårdsserie i femton år, i studentsammanhang, folkparker, radio och på firmafester. 1982 har hans tremannagrupp Galenskaparna slagit sig samman med en barbershopkvartett från Chalmers och satsat hårt på revyer och tv.
Tv-programmen har inte funkat. ”Jonssons onsdag” (1983) produceras av Göteborgs-tv, där trötta fastanställda vet bättre än Claes Eriksson hur Claes Erikssons komik ska gestaltas. ”The castle tour” (februari 1986) är en prillig halvtimme på låtsasengelska som lämnar många tittare frågande.
Revyerna har gått bättre, åtminstone i hemstaden Göteborg. Första försöket att ta debutrevyn ”Skruven är lös” (1982) till Stockholm blir en besvikelse. Till uppföljaren ”Träsmak” ställer sig även huvudstaden positiv. När den spelas på restaurang Cabaret 1984 dyker självaste Tage Danielsson upp och bjuder ensemblen på champagne.
Dessutom kommer svensk films och tv:s makthavare och kollar. Waldemar Bergendahl är produktionschef på SF och erbjuder gruppen filmkontrakt. Lasse Boberg är nöjeschef på TV2 och köper ”Träsmak” för tv-sändning. Bosse Rehnberg är nöjeschef på TV1 och vill se mer av den där bilmekanikern som hasat omkring i revyn och sagt ”Ring mej sen!” till kunderna.
Den målmedvetne och mångförslagne Claes Eriksson skriver sex halvtimmar roligheter för sin grupp. Han plockar en del ur sina välorganiserade skrivbordslådor, men det mesta är nytt för sammanhanget. Han placerar ett gäng gubbar och några tanter (Kerstin Granlund, född 1951, är enda damen i ensemblen) i en bilverkstad. Hans bror Anders (född 1956) har redan briljerat som mackägare i ”Träsmak”. Figuren får nu namnet Roy. Jan Rippe (född 1955) har varit borta från gruppen ett tag och får som arbetsträning spela brodern Roger.
Andra viktiga kugghjul i ett upparbetat humormaskineri är GAS husscenograf Rolf Allan Håkanson (1950–2020) och Den Ofattbara Orkesterns kapellmästare Charlie Falk (född 1957). Rolf Allan (ska uttalas med betoning på ”Rolf”) får för första gången en studio att leka i. Han gör den till en exakt replika av Den Typiska Svenska Bilverkstaden Anno 1986. På verkstadsväggarna: Trico torkarblad, ”Majornas däck – mer än bara däck!”, Kodaks kamerarullar. Folkhemsparafernalia, lämningar från den analoga efterkrigstidens motorentusiasm, ännu 1986 aktiva varumärken och inte som i dag ren nostalgi.
Charlie Falk excellerar i arrangemang. Arton låtar spänner mellan truckercountry, pianosonat och nattklubbsjazz – dessutom klär Falk signaturmelodin i sex olika musikaliska fodral för sex olika välbekanta artister. I serien strömmar ”Roy & Roger har en mack ihop …” ur bilverkstadens radio och avannonseras på det välartikulerade vis som anstår åttiotalets radiopratare. Just det greppet är Claes Eriksson i sin prydno: att å ena sidan leka med metaplanen och låta en röst i tv-serien ”Macken” ava signaturmelodin till tv-serien ”Macken”, att å andra sidan prydligt redogöra för tittarna exakt vem de just har lyssnat på. Absurt men pedagogiskt.
Jämte följeslagarna Rolf Allan och Charlie Falk övertygar GAS för första gången som sketchskådespelare. En av GAS – och Claes – styrkor är att identifiera sina svagheter och genast förbättra dem. När gruppen fått sitt tv-kontrakt och ”Macken” ska bli verklighet, inser alla att de måste ta ner krogscenernas överspel till tv-rutans närbilder. Alltså stegas det upp en skalenlig mack i Stora Teaterns replokaler i Göteborg, där ett intensivt repetitionsarbete pågår medan studion i Stockholm byggs upp.
Till tonen skiljer sig ”Macken” inte så gräsligt mycket från sådant som pryder SVT:s humortablå vid tiden. Peruker och sång finns i Malmö-tv:s satirprogram ”Helt apropå” (1985–1992). Lustiga gubbar har även Sven Melander med flera gjort i ”Nöjesmassakern” (1985). Det sävligt underfundiga är en del av en svensk tradition, där vi kan räkna in såväl Åsa-Nisse som Stig-Helmer.
Inte heller satiriskt kan ”Macken” sägas vara nyskapande. Det stora hotet mot macken är ett planerat motorvägsbygge, och där står serien klart och tydligt på Den Lilla Människans sida. Motorvägsmotivet är tidstypiskt och hittas i mängder av hel- och halvproggiga berättelser från svenskt sjuttio- och åttiotal, tydligast i ”Bamse och ek-striden” (1973) och dock-tv-serien ”Skrot-Nisse och hans vänner” (1985).
Men, till skillnad från nämnda ”Helt apropå”, undviker ”Macken” personpåhopp och dagspolitik. Claes Eriksson spelar visserligen en vulgär återförsäljare av cigarettbajsande souveniråsnor, som sägs vara inspirerad av Skaras Bert Karlsson. Bert skulle dock få sina fiskar betydligt varmare i den senare långfilmen ”Leif” (1987) och framför allt i dansbandsoperan ”Som en kork i mörkret” i föreställningen ”Grisen i säcken” (1991).
Formmässigt är ”Macken” däremot helt unik. Det är en sketchserie som ser ut som en sitcom och som vilar stadigt på musiken. Den har en ensemble som gör sammanlagt 77 roller, en handling och en fast spelplats (noga räknat tre: verkstaden, kontoret och butiken). Ingen annan svensk humorserie har så självklart släppt in bonnläppar, bysnillen, trumdårar, skattesmitare, lokalradioreportrar och ryggradslösa kommuntjänstemän på samma trånga utrymme.
Med ”Macken” mutar Claes och GAS in sitt eget härad i det svenska humorlandskapet.
Buskis, studentspex och satir. Underfundighet, underifrånperspektiv och underbett. Igenkänning: alla svenskar 1986 hade träffat en Roy och i synnerhet alla västgötar. Absurdism: bland bilskroten i ”Macken” dyker det upp drömsekvenser, metanivåer och glada bagagegubbar i lösmustasch. Och återigen – musikaliteten.
Inte sedan Povel Ramels femtiotal hade musikalisk ekvilibristik så präglat ett komiskt konstnärskap. I Norge fanns showgruppen Dizzie Tunes, som GAS-medlemmar uttryckt valfrändskap med. I Sverige hade för all del Beppe Wolgers och Hasseåtage satt fyndiga texter i Monica Zetterlunds och Sonya Hedenbratts guldstrupar. Men hos GAS – och i synnerhet hos After Shave – är musiken själva fundamentet.
Claes Eriksson står som kompositör till det mesta låtmaterialet, ändå anses han allmänt höra till gruppens minst musikaliska medlemmar. Hans sinne för parodin och pastischen paras med skönsången från Rippe, Peter Rangmar (född 1956), Per Fritzell (född 1955) och Knut Agnred (född 1956) och triggar Anders Eriksson och Kerstin Granlund mot nya höjder. Tillsammans med Charlie Falk utvecklas under åttiotalet ett sound som ligger i tiden och gör låtarna radiovänliga.
Tv-succén övergår närmast i hysteri. Landets fikarum och skolgårdar citerar och diskuterar, lp:n med musiken storsäljer. Roy och Roger, två skitiga västgötar i varsin osexig outfit, blir posterfigurer i ungdomstidningen Okej. Två inplanerade skivsigneringar i respektive hemstad urartar: från Jan Rippes Mariestad flyr de i panik på lastbil, i Anders Erikssons Trollhättan tar de skydd från folkmassorna på biblioteket.
Efterfrågan på Roy & Roger skapar snart en spricka inom GAS. De fem som under tv-inspelningen fått sätta sig i sminket i svinottan för att förvandlas till en lång serie hastigt förbiilande typer glöms bort. Allt fokus hamnar på de båda som släntrat in vid åttasnåret och dragit på sig varsitt blåställ. Däckbolag och bilfirmor slåss om att få använda dem i sina pr-kampanjer.
Under sommarturnén 1987 – för en sådan hinner gruppen med – tvingas de stanna turnébussen för ett krismöte. Ett beslut fattas: Roy och Roger får bara förekomma i GAS-relaterade sammanhang och helst inte alls på ett tag. Tv-serien får en sorts uppföljare i långfilmen ”Macken – Roy’s och Roger’s bilservice” (1990), som officiellt är dess sjunde avsnitt, men läggs därpå i en malpåse som öppnas först till den bejublade scenversionen vid trettioårsjubileet 2016.
Åren efter ”Macken” är ett segertåg för GAS och deras produktionsbolag Kulturtuben. De tar över Lorensbergsteatern i Göteborg och spelar musikalen ”Stinsen brinner” i nästan fyra år. Långfilmen ”Leif” drar en miljon svenskar till biograferna. Med uppföljaren ”Hajen som visste för mycket” (1989) anses de allmänt få ett bakslag, och då kommer ändå en halv miljon besökare för att se den. När medlemmen Peter Rangmar dör 1997, bara fyrtio år gammal, blir gruppens existens för första gången allvarligt hotad – men de väljer att möta sorgen med glädje och fortsätter tillsammans i några decennier till.
”Macken” är troligen en serie som bara hade kunnat skapas av Claes Eriksson och hans ensemble, och bara just där och just då, när de å ena sidan var unga och hungriga, å andra sidan hade skaffat sig erfarenhet och självförtroende.
I dag kan man också se ”Macken” som ett tidsdokument. Åttiotalet gör sig hela tiden synligt i serien. Bilverkstan hyr ut ”Nu kokar vi snuten”, ”Flådd med hatten på” och ”Full fräs i harem”. Rikskonserter, Skådebanan, bildningsförbunden och Statens kulturråd skickar ut romanssångaren Caesar Silverhäuzer till ”Macken” inom ramen för projektet Kultur för alla. Roy blir starstruck av sportreportern Bengt Grive.
Det är en tid som i mångt är ett inverterat 2020-tals-Sverige: två tv-kanaler, ett televerk, ett apotek – och många små bilmackar som inte alla är franchisekopior av varandra. En tid som man kan sakna eller rysa åt, men som om inte annat var den plattform som Galenskaparna & After Shaves humorhelikopter lyfte från.
Fakta.Macken.
”Macken” skapades av Claes Eriksson med Galenskaparna och After Shave, och sändes i SVT 1986. För regi stod Claes Eriksson och PA Norell.
Den sex avsnitt långa serien bestod av sketcher och sångnummer, och kretsade kring mackägarna Roy (Anders Eriksson) och Roger (Jan Rippe).
År 2019 utsågs ”Macken” till den näst bästa humorserien genom tiderna i TV4:s program ”Sveriges bästa”.
1990 kom långfilmen ”Macken – Roys & Rogers bilservice”. År 2016 gjordes en scenversion av serien som spelades i Göteborg och i Stockholm.
Den 26 september är det premiär för ”En hyllning till Macken” på Kajskjul 8 i Göteborg, i regi av Niklas Holtne.
Om skribenten.
Kalle Lind är manusförfattare, radioprofil och författare. 2023 kom boken ”Galenskaparna & After Shave: ogräset i den svenska underhållningsrabatten” skriven tillsammans med Henrik Jutbring.