Mattias Oscarsson är filmredaktör och medarbetare på kulturredaktionen.
”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la!!!”.
Det är valvaka den 19 september 2010 och Sverigedemokraterna jublar över att de har fått 5,7 procent av rösterna och för första gången kommit in i riksdagen. Under festen ger SD-toppen Palmroth i uppgift åt två killar från partiets ungdomsförbund, kusinerna Ville och Tobias, att genomföra en pr-kupp. De ska bege sig till invandrartäta Rinkeby och hänga upp en gigantisk blågul flagga på torget. Givetvis går det inte som de tänkt sig, och de får vara med om en äventyrlig natt i förorten där de krockar med invandrare, vänsterfolk och kriminella finnar. Och så uppstår det kärlek över de ideologiska gränserna.
Michael Lindgrens komedi ”Flaggan” är inspelad på plats i Rinkeby, men Sydsvenskan möter regissören i det kritvita reservatet Gamla stan, i postproduktionsbolaget Chimney Pots lokaler. Här putsar man på ljud och bild så att filmen kan få premiär ett par veckor före riksdagsvalet.
Han har burit på idén till filmen ända sedan sha-la-la-la-la-valvakan.
– Det var ju en kollektiv bestörtning över att vi hade fått in detta fascistoida monster i riksdagen och att hela landet nu var förstört. Jag var själv lite road av chocken, för jag tyckte inte att det var så himla chockerande. För om man verkligen följde politik som jag gjorde – jag är en samhällsnörd – var utvecklingen tydlig i våra grannländer, ja i hela Europa. Och nu sexton år senare … ja, vad man än tycker om Sverigedemokraterna så är det ju en otrolig resa som de har gjort.
Inbäddat innehåll
De två kusinerna i filmen får representera olika typer av SD:are. Ville (gestaltad av Hov1-medlemmen Noel Flike) är den charmiga opportunisten som inte tycks vara särskilt driven av ideologi. Det är däremot Tobias (Arvid Swedrup), en sammanbiten och socialt hämmad fantasynörd. De kompletteras av den äldre SD:aren K J (Henrik Knutsson), som följer med som överrock – en sjövild och berusad buse som antagligen är gammal nazist.
– Jag skulle säga att det är en ganska rättvis palett. Och mer nyanserad än vad som är brukligt. Men folk blir säkert väldigt arga på filmen från alla möjliga håll. Min förhoppning är ändå att majoriteten av Sverige – från förortskids till lattemammor – ska uppskatta filmen, för den har ett brett tilltal.
Ni har haft testvisningar hörde jag. Hur gick de?
– Från vänsterhåll har jag fått höra att SD:arna i filmen inte är tillräckligt rasistiska, och därmed inte trovärdiga. Och från högern … ja, Samnytt var ute och vevade om att detta är en propagandafilm från eliten, eftersom SVT varit med på ett hörn och finansierat. Men de har inte förstått att inga biofilmer i Sverige görs utan offentligt stöd, vi är ett för litet språkområde för att det ska bära sig. Majoriteten av finansieringen i ”Flaggan” är ändå privat.
Ett originellt inslag i ”Flaggan” är referenserna till ”Sagan om ringen”. Ville och Tobias ser sig själva som Frodo och Sam på väg mot mörkrets rike, Mordor/Rinkeby. När kusinerna i förorten hamnar på ett vänstermöte i en källare parafraseras scenen där Tolkiens duo hamnar på ett värdshus och möter Aragorn.
– Jag tror att de där drömmarna om hjältedåd attraherar främst unga män.
Det sätter ju också fingret på att SD tycker att de är de goda, och att de gör någonting gott.
– Alla vill ju vara hjälte i sin egen saga. Personligen tror jag inte på absolut godhet eller ondska. Det är något vi människor uppfinner beroende på kontexten i olika tider. Jag vet inte om det fortfarande är sant, men i alla fall under en lång tid så var SD en gräsrotsrörelse driven av en idealism och en kärlek till ett fosterland som var lite av en fantasiversion av vad Sverige hade varit. Tobias är helt genuin i sitt goda uppsåt, och har ambitionen att rädda landet. Jag tror inte mainstream riktigt har förstått den mänskliga drivkraften i SD, eller inte velat se den.
Budskapet i ”Flaggan” kan sägas vara detsamma som Grotesco-låten ”Blanda upp” från humorgruppens andra säsong på SVT år 2010. I den rappar Michael Lindgren, under aliaset Xtra, rader som ”Till mina systrar med blont hår, ta en svart man mellan dina lår … det blir aldrig fred på jorden, förrän vi ser varann vid frukostborden”.
Men hur blandar man upp ett land där segregeringen på många håll är ett stort problem, där klassklyftorna ökar och Sverigedemokraterna numera är det näst största partiet?
När man som malmöbo besöker Stockholm slås man av hur extremt vit innerstaden är. Du hoppar nästan till när du ser en kvinna med slöja.
– Ja, det är inte så många med utländsk bakgrund som har de pengarna att de kan bo här. Och den övre medelklass som vistas här bestämmer väldigt mycket över Sverige, och kan åka ut i skärgården och lajva Astrid Lindgren när de vill. Eller till fjällstugorna. Man har tillgång till just det vita, homogena land som SD fantiserar om. Och sedan har man tvärsäkra åsikter och ser sig själva som goda humanister, men när det var tal om flyktingförläggningar på Södermalm blev det ett stort motstånd. Det är provocerande. Och så beslutar man att flyktingförläggningarna ska ligga i glesbygdskommuner. Det är ju bekvämt att låta andra ta de sociala utmaningarna.
Inbäddat innehåll
Michael Lindgren menar att politikerna i Stockholm varit blinda för hur snabbt utvecklingen gått på många ställen, och därmed indirekt gynnat SD.
– När man kommer till småländska Virserum, som verkligen är Astrid Lindgrens land, är det flera arabiska butiker på den lilla gågatan. Och jag kan ju tycka att det är kul och pittoreskt med den kulturella mixen. Men jag kan också förstå att de som vuxit upp där inte riktigt känner igen sig i sin stadsbild längre, och tycker att det är jobbigt att det har gått för fort. Att folk reagerar på det är inte konstigt. Sedan tror jag personligen att vi behöver ha en hög invandring, eftersom vi har ett demografiskt problem.
Michael Lindgren, född 1978, växte upp i en borgerlig familj på Lidingö. Hans mamma var den namnkunniga modeskaparen Mia Murray-Lindgren av den ointroducerade adelssläkten Murray. Han beskriver familjen som övre medelklass, med ambitionen att klättra upp i överklassen – något som misslyckades.
– Vi pratade inte så mycket politik hemma. Pappa och mamma var nog inte så intresserade. De var egenföretagare som gjorde sin grej. Men man visste ju ändå någonstans att vi var moderater som hejade på Djurgården. Jag fick i alla fall med mig en väldigt stark känsla av kristen humanism hemifrån.
I tonåren gjorde Michael Lindgren uppror mot sin bakgrund och blev ”någon sort anarko-marxist”.
– Det handlade mycket om det jag uppfattade som hyckleri. När mina föräldrar skilde sig så föll de ur det här lite finare umgänget. När man inte hade pengar fick man inte vara med längre. Samtidigt såg jag världens orättvisor och drog mig åt vänsterhållet: Attac, Drop the Debt, anarkism. Och jag formulerade en lite bajsnödig, tvärsäker marxistisk världsbild.
Lindgren studerade på juristlinjen och tänkte bli människorättsadvokat. Mitt i utbildningen reste han till Kuba för att studera spanska och den kubanska revolutionen, med Che Guevara som husgud. Men han stannade bara ett halvår.
– Jag brukar skämtsamt säga att jag flydde därifrån. För jag blev så jävla deppig av det jag såg. Min marxistiska världsbild dog när jag fick uppleva kontrollen i diktaturen och polisstaten Kuba. Så jag tror att eftersom jag sett de här olika världarna har jag blivit någon sorts antipolariseringsaktivist. Som människa ska man inte vara så tvärsäker på att man har rätt. Man måste vara ödmjuk, man måste vara tolerant, man måste vara lyhörd för att komma fram till de bästa lösningarna.
Antipolariseringsaktivist. En annan beteckning som Lindgren använt om sig själv är ”hovnarr”, eftersom han har arbetat mycket för SVT.
Satiren i public service hade sett annorlunda ut utan Lindgren. Det är inte bara ”Grotesco” (2006–2017), där han vid sidan av barndomskompisen Henrik Dorsin var den drivande kraften. Lindgren startade också upp ”Svenska nyheter” (2018), ”Herr Talman” och ”IFS – Invandrare för svenskar” (båda 2022).
Inbäddat innehåll
Många av programmen har både hyllats och hamnat i blåsväder.
Ibland av humorlöshet, eller snarare oförmåga att förstå humor som använder sig av stereotyper för att driva med dem. Som ironiska ”Bögarnas fel”, med udden riktad mot kristna homofober. Låten polisanmäldes som hets mot folkgrupp, men hbtqi-rörelsen fattade poängen och gjorde den till ett party-anthem.
Ibland av ideologiska skäl, som just ”Blanda upp”, 2010, där Xtra uppmanar ”Nazist-Lars” att ”förråda sin ras” (och dessutom presenterar den underbart tramsiga idén att en svart man och en vit kvinna torde få zebrarandiga barn).
– De som blev förbannade när den sändes, det var nazister. Det finns ju en extremt blunt provokation i den videon: En blond svensk tjej sjunger nationalsången medan hon rider en svart man. Det är så otroligt barnsligt.
Och så får hon orgasm.
– ”Du glädjerika sk-ö-ö-ö-n-aaaaahhh …”. Ja, det är ju så fånigt. Men tjejen blev hotad av nazister, och det blev ett jävla liv och polisen kopplades in. Det var obehagligt.
När avsnittet gick i repris några år senare var det istället vänstern som blev arg, eftersom Michael Lindgrens figur toastar och bryter på jamaicanska.
– Det sågs som kulturell appropriering.
Skulle ”Blanda upp” kunna göras idag? Ja kanske, säger Michael Lindgren. Men inte för några år sedan då woke var som störst.
– Det fanns en period när SVT skulle bli hudflängda om de sände en sådan sketch. Även fast den är uppenbart antirasistisk.
Jag tänker att det till viss del var en generationsfråga. Både du och jag tillhör Generation X och präglades av den ironiska humorn på nittiotalet, och av Borat-humorn där man gör något ”rasistiskt”, för att exponera rasism.
– Ja, det har varit en period då allting har tagits väldigt bokstavligt. Och det är dumt tycker jag. Men vad fan, jag är ju snart femtio år och kanske inte fattar riktigt. Men jag har ju pluggat juridik och när man pratar om brott har vi själva handlingen, och så har vi uppsåtet. Och när man inte ens vill se, eller försöka förstå, det konstnärliga uppsåtet blir det märkligt tycker jag.
Inbäddat innehåll
År 2009 blev Grotesco även en internationell nyhet då Rysslands ambassad krävde att SVT skulle be om ursäkt för ”Tingeling”, humorgruppens pausunderhållning i Melodifestivalen som drev med allt ryskt – kosacker, dansande björnar, babusjka-dockor – och med landets tilltagande militarisering under Putin.
– Eurovision det året var i Moskva, och det lustiga var att deras final såg exakt ut som vårt nummer. Med pansarvagnar och dansare och hela skiten. Vi träffade för nära helt enkelt.
”Svenska nyheter” råkade också ut för protester från ambassader då man drev med Turkiets president Erdoğan och med ohygieniska kinesiska turister som bajsade i offentliga miljöer.
– Kina var jobbigt, mycket för att mina medarbetare blev rädda och att man hotade enskilda personer. Vissa fick hem brev med mänsklig avföring i, vilket ju är läskigt, men med tanke på inslaget ändå kanske lite roligt. Men, ja det är jobbigt och det blir alltid en krishantering. Och särskilt med internet så blir det mer intensivt eftersom folks privata konton kan bli överbelastade av troll och hatare. Det är jävligt jobbigt att vara mitt i ett drev. Även fast man intellektuellt kanske förstår att det här inte är riktigt på riktigt, och att det blåser över om någon vecka och så där. Men jag antar att man som journalist får uppleva sådant också.
Ja, det händer. Men om man, som jag, är en vit, medelålders cis-man råkar man inte illa ut på samma sätt som kvinnor, och de med invandrarbakgrund.
– Och det är väl samma sak med mig. Jag har också den skölden av att vara en vit medelålders cis-man. Det har inte slagits hårdast mot mig på det sättet heller. Jag försöker balansera det jag gör, för att det inte ska drabba medarbetare. Men man kan inte jobba med sånt här utan att det finns en risk för att man hamnar i blåsväder.
Är det kanske till och med lite uppfriskande att det blåser ibland?
– Trollstormar och hatstormar och rena hot är inte uppfriskande, men att det blåser är ju meningen. Det är själva syftet. Men man kan nog inte få det ena utan att få det andra tyvärr.
Senast Michael Lindgren hamnade i blåsväder var när högerextremisten Nick Alinia bjöds in till ”Invandrare för svenskar”, programmet där svennar får tävla i hur mycket de vet om olika invandrarkulturer. Lindgren är inte operativt ansvarig för programmet längre – det var inte han som hade kallat in Alinia – men i rollen som exekutiv producent gick han ut och försvarade tilltaget av principiella skäl.
– SD och Mattias Karlsson skulle kalla mig för kulturmarxist. Men vissa rättrogna vänstermänniskor verkar tycka att jag är skum på något sätt. Det började med att ETC fulciterade mig, och det blev en guilt by association fastän jag egentligen inte hade något med Alinia att göra.
Inbäddat innehåll
SVT valde att inte sända avsnittet, något som Lindgren i en längre text i Expressen menade var ett misstag; att hela fadäsen bara gynnade Alinia.
– Jag säger inte att det inte finns någon relevans i de tankarna – att man inte bör normalisera extrema åsikter. Men jag tror att det finns en motsvarande risk åt andra hållet. Att man ibland tiger ihjäl legitim opinion för hårt, och brännmärker allt som rasism även när den inte är det. Då ropar man varg och då riskerar man att gynna precis de krafter som man vill motarbeta.
Som självutnämnd avpolariseringsaktivist är han helt för att man ska ta debatten.
– Jag tycker att man verkligen bör lyssna på varandra, och faktiskt försöka förstå vad den andre menar utan att hoppa till slutsatser eller putta in folk i ideologiska hörn. Jag tror att den polariserade debatten sliter sönder demokratin och att vi glömmer vad demokratin är till för. Men jag har inga färdiga svar och jag har ingen partipolitisk agenda. Jag vill bara på mitt lilla sätt skoja om det här. Så att vi kanske kan ta ner garden och försöka samverka bättre för vårt lands skull.
Du har kallat dig själv för socialliberal.
– Socialliberal, i någon mån, ja. Jag rör mig i någon sorts flygig mitt tror jag.
Han kallar sig också patriot.
– Jag är patriot eftersom jag älskar Sverige. Jag gillar Lars Trägårdhs nyanserade snack om nationalism. Vi har stämplat den som per definition rasistisk och fascistisk. Men en nationalstat som Sverige behöver en sammanhållande idé om sig själv. Och vi tycker ofta att det är fint när man är nationalistisk i andra länder.
Lars Trägårdh är inne på att vi måste förstå att vi är ett extremt land internationellt, när det gäller synen på religion och på familjen.
– Och det är något otroligt svenskt, som vi ska vara stolta över. Vi är inte landet lagom. Med det gör att vi blir ganska blinda för en massa problem som uppstår. Ta till exempel kulturella konflikter mellan väldigt konservativa religiösa muslimer och det svenska sekulära hbtq-vänliga samhället. Idag är det uppemot en miljon kulturella muslimer i Sverige, och islam är en självklar del av landet och kommer fortsätta att vara det. Så frågan är hur vi lever med det och vad vi skapar tillsammans, och hur vi kommunicerar.
Inbäddat innehåll
Känner du att du har bidragit med någonting med alla de här programmen? Det hade varit ganska ont om politisk satir i SVT annars.
– I tio år ville jag göra något som ”Svenska nyheter”, en svensk motsvarighet till ”The daily show” innan jag fick chansen. Andra hade försökt med olika politiska humorprogram i tv, men de lyckades inte. ”Svenska nyheter” var första gången sedan ”Helt apropå” vi fick ett bra politiskt humorprogram. ”Helt apropå” var ju peruksatir, men hade ändå eld i sig. TV4:s ”Parlamentet” bara låtsades vara politiskt. Det handlade inte om samhällsfrågor, utan man visade en bild på typ Fredrik Reinfeldt, och sen började Robert Gustafsson skämta om någon som hade gonorré. TV4 hade inte vågat satsa på ”Svenska nyheter”, det är för kontroversiellt och de är beroende av sina annonsörer.
Han föredrar att kalla sig just ”hovnarr” framför satiriker.
– Jag vill inte kalla mig satiriker eftersom en ren satiriker inte har något konsekvenstänk. Jag är ändå lite rädd om mitt rykte. Och på public service finns det en jävla massa regler. Jag jobbar åt staten, åt kungen, och försöker med skattemedel roa befolkningen på ett trevligt och balanserat sätt – utan att bli halshuggen. Det finns ju människor i svenskt kulturliv som gör satir som är helt gränslös.
Den finns ju ofta i poddvärlden.
– I poddar, i obskyra sammanhang. Vissa tecknare och konstnärer. De är liksom friare i sitt uttryck än vad jag är.
Dan Park springer man på i Malmö ibland.
– Ja, han är ju ett exempel på någon som kanske är galen. Och som gör sin grej utan att ens tänka på liv och hälsa eller att han kan få fängelse. Rent principiellt tycker jag sådana karaktärer är intressanta eftersom satirens uppgift är att peta i absoluta tabun och testa gränserna. Det gör jag också, men jag gör det mycket mesigare.
Mycket som Michael Lindgren gjort har däremot både varit vasst och dessutom lyckats gå hem i alla läger. Som Grotescos ”Flyktingmusikalen”, 2017, som Lindgren skrev tillsammans med Dorsin. Eller ”Herr Talman” där vi får följa de svenska partiledarna i form av dockor. Lindgren har berättat att åtminstone en partiledare – som han inte velat namnge – brukade bänka sig framför nya avsnitt.
– Jag och Henrik Dorsin med flera utvecklade en metod där man slår åt flera håll samtidigt eller i alla fall att man får balans över en säsong. Och det hänger också ihop med public service-regelverket. Jag tycker att det är en sport i sig att genuint förstå olika lägers ingångsvinklar och skämta utifrån dem. Det är som en matris, där man ser hur man kan skämta om Miljöpartiet från ett Vänsterpartiet-håll, eller om Liberalerna från ett Kristdemokraterna-håll.
Inbäddat innehåll
Du driver fortfarande Scalateatern i Stockholm med Henrik Dorsin, men det var länge sedan Grotesco gjorde något.
– Både Henrik och Per Andersson har deklarerat i olika sammanhang att Grotesco är dött. Men sedan pratar vi i gruppen om det som om Grotesco lever. Vi får se. Ingen vet.
Henrik Dorsin dyker upp i en biroll i ”Flaggan”. Det gör också Markoolio som finsk, rasistisk mc-kille (”Jag är antirasist. Jag heter Antti, och jag är rasist”), och den finsk-gambiska rapparen Näääk. Och Malin Cederbladh, Anette i ”Solsidan”.
Men i centrum står en knippe skådespelare som är mer färska stjärnskott. Som Arvid Swedrup (kusin Tobias) som gjorde Gottfrid Svartholm i SVT:s serie ”The Pirate Bay”, och skåningen Henrik Knutsson vars burduse KJ stjäl showen så fort han dyker upp.
Noel Flike från Hov1 imponerar verkligen i sin debutroll som Ville.
– Absolut. Man kan tro att det är cynisk casting att välja en popstjärna. Men när han provspelade spöade han faktiskt alla manliga skådisar i sin generation. Det är en svår roll att vara en komisk leading man. Man ska vara attraktiv och cool, men om man är för snygg då är man inte rolig. Många svenska manliga skådespelare är ju duktiga men kanske lite för snygga.
Den kvinnliga huvudrollen görs av Laura Majid, hittills mest känd som butiksmedarbetaren Sara i ICA:s reklamfilmer.
– Hon är så duktig och rolig. Jag är förvånad över att Laura inte har fått göra mer tidigare, och jag hoppas att ”Flaggan” kan breaka henne.
Och mångkulturella Malmö – om något den större stad som hintar om framtidens Sverige, vilket Lindgren instämmer i – får också vara med på ett hörn i form av komikern Megic Mike.
Han har precis öppnat en restaurang, Megic Streetfood, i mina kvarter på Möllevången i Malmö. Det är lång kö utanför varenda dag.
– Allt gott åt Megic Mike, eller Michael Dawod som han egentligen heter. Han är en sån jävla trevlig man. Jag hoppas han blir rik som ett troll på sin restaurang.
”Flaggan” har biopremiär den 28 augusti.
Michael Lindgren
Regissör, skådespelare, manusförfattare och producent, född 1978 i Stockholm. Som barn spelade han rollen som den elake Mårten i tv-serien ”Ebba och Didrik” (1990).
Redan på lågstadiet, på roliga timmen, började vad som kom att bli humorgruppen Grotesco formas kring Lindgren och Henrik Dorsin. I tonåren gjorde de ambitiösa revyer på Lidingö, innan de 2006 fick chansen att göra tv.
Lindgren har som skådespelare även setts i filmer som ”Darling” och ”Dröm vidare”, och har regisserat tv-serier som ”Kontoret”, ”Premiärdatum oklart” och ”Herr Talman”. Han har också startat och producerat programmen ”Svenska nyheter” och ”IFS – invandrare för svenskar”. 2020 debuterade han som långfilmsregissör med ”Berts dagbok”.
Sedan 2014 driver han tillsammans med Henrik Dorsin Scalateatern i Stockholm.