Efter dådet på Brinellskolan i Fagersta, där en flicka dödades och tre pojkar skadades, är frågorna många. Svaren från polisen har hittills varit få. Utredningen pågår och förhör har hållits med den misstänkte gärningsmannen – en 18-årig man som är elev på skolan.
Samtidigt går det att förstå en hel utifrån det som kommit fram hittills, jämfört med tidigare dåd, bland annat i Trollhättan, förklarar skolsäkerhetsexperten den tidigare polisen Lena Ljungdahl.
– Ingenting som framkommit hittills sticker ut eller förvånar. Det är mitt i prick det vi redan vi vet, säger hon och fortsätter:
– I det här fallet så får man kopplingar till både Anton Lundin Pettersson och andra gärningar som skett i Sverige.
”Omöjligt att ha koll på alla”
Ett konto som enligt Aftonbladets uppgifter tillhör gärningsmannen är en del av sammanhang där skolattacker diskuteras.
Borde inte det här har ha upptäckts av polis?
– Att ha koll på alla individer som skriver skumma saker på nätet är snudd på ogörbart, säger Ljungdahl.
Hon betonar att polisen i dag har stora resurser som jobbar med att scanna delar av nätet där det förs diskussion om just skolattacker, i syfte att avbryta den här typen av händelser.
– Veckovis är det folk som lägger ut konstiga bilder, som samhället hanterar kontinuerligt. Det blir inga skolattacker.
Det tyder på att polisen inte kände till något om dådet i Fagersta på förhand, förklarar hon.
– Om man har minsta aning om att det kommer bli en skolattack slår man på stora trumman. Man tar verkligen det säkra före det osäkra.
Vanliga faktorerna
Det finns flera drag och faktorer som i stort sett är gemensamt för alla som begår skoldåd i Sverige har gemensamt, förklarar Lena Ljungdahl.
– En ung man som verkar vara våldsbejakande, tidigare elev, nästan alltid koppling till skolan. Någon form av psykisk ohälsa eller marginalisering, säger Ljungdahl.
– Det handlar nästan alltid om en destruktiv hemmiljö och nästan alltid en lång kedja av motstånd. Det har inte gått bra någonstans. Sen på slutet kan de vispa ut bilder eller något manifest eller liknande. Det gör de oftast i grupper där folk redan tycker att det här verkar vara en toppenidé.
Hon menar att den misstänkta gärningsmannen borde ha kunnat fångas upp tidigare.
– Den här personen har förmodligen sprutat och läckt information genom hela uppväxten, så brukar det se ut.
Hon menar att polisen ofta är det sista steget, efter skola, socialtjänst och BUP.
– De kan inte agera innan de får de andra aktörernas pusselbitar, så man har den stora bilden. De här radikaliseras ofta framför näsan på skolan och personal.
För att detta inte ska hända igen krävs samarbete.
– Det måste finnas en kultur av att man samarbetar. De pratar liksom inte ens om eleven i skolan. Det finns många nycklar och ledtrådar, men man lägger liksom inte ihop pusslet. Sen i nästa steg, samverkan med polis, BUP, socialtjänst och hemmet i de fallen där det funkar.
”Bara trams”
En annan debatt är öppenheten på skolor. Att ha tagg, nyckel eller liknande till skolan kan vara bra ur en allmän säkerhetsaspekt menar Lena Ljungdahl. Men det är inget som förhindrar dåd, säger hon.
– Att tro att det har en bäring på skolattacker är bara trams. Elever går ju ofta på skolan. De är ju på insidan och en skolattack har också planerats.
– Men efter en attack kommer det gärna från föräldrar om att installera larm, bombfilm på fönsterrutar. Det är mänskligt att man tänker så, men man försöker bygga bort oro, i stället för att ha rutiner, som försöker förebygga vardagen, rutiner för att hitta grabbarna i tid och utbildning av all personal och elever.