I måndags kväll kom valrörelsens hittills märkligaste pushnotis. Det var Expressen som tillkännagav att partierna nu var ”överens – alla svenskar ska vara beredda att dö för Sverige”.
Först trodde jag att det rörde sig om en ny januariöverenskommelse och började förbereda mig på att arkebuseras i gryningen. Men det hela var bara det senaste av de allt mer förbryllande uttrycken för svensk konsensuskultur.
I jakten på den föreställt radikaliserade mittenväljaren hade en tillspetsad snabbfråga i Expressens och DI:s livesända partiledardebatt den kvällen utmynnat i något som nästan påminde om körsång från en värld före 1914.
Självfallet ska man vara beredd att offra sig för sitt land, sade partiledarna. Kraft i arm och mod i barm! Fly mig bajonetten och pickadollen, broder!
(Endast några försiktiga reservationer yttrades av MP:s Amanda Lind. Samt, intressant nog, SD:s Jimmie Åkesson som muttrade att han åtminstone inte var beredd att dö för en obligatorisk pappamånads skull. Möjligen en tröst för Tidöhjärtan.)
Det var inte längesedan det lät helt annorlunda och då i lika bombsäkra ordalag
Naturligtvis finns det skäl att både ställa partiledarna frågan om de yttersta konsekvenserna av ett oroligt världsläge och precisera vad försvaret av det öppna samhället kan innebära.
På andra sidan husknuten om vår egen Sörgård demolerar Putin med stor beslutsamhet såväl de andra gårdarna som dess invånare och värdegrunder. Och så sent som i veckan kom ytterligare en av de, vid det här laget, outsinliga rapporterna om ryska trollfabrikers destabiliseringsförsök. Den här gången genom desinformation om svenskt valfusk.
Samtidigt kan man undra om det numera ens finns något svenskare än den sortens tvära politiska väderomslag som i Expressens/DI:s partiledardebatt. Det var inte längesedan det lät helt annorlunda och då i lika bombsäkra ordalag. Ryssen kommer? Är du dum i huvudet? Vad skulle Putin vilja oss?
Den senaste mandatperioden har liknande och ofta generande lappkast skett i frågor som migration, sexualpolitik och brottslighet – först den förkrossande samstämmigheten om att verkligheten ser ut på ett visst sätt, för att sedan slå över i den diametralt motsatta uppfattningen.
Följaktligen var det i går närmast tabu att hissa flaggan också på privat mark om man inte var nazist, i dag tycks det mer eller mindre uteslutet att prata om människor i något annat än volymer eller stillsamt fråga sig om inte Svea rike möjligen vore mer betjänt av invånare som lever än som offrat sitt liv.
Den olidliga lättheten i glappet mellan ord och fasansfull verklighet
Men i åtminstone mitt sociala medieflöde var motreaktionerna mot partiledarnas plötsliga samstämmighet den här kvällen starka. I synnerhet från personer som händelsevis kommer från länder som genomlevt krig. Och som vände sig mot själva bekymmerslösheten i partiledarnas argumentation, den olidliga lättheten i glappet mellan ord och fasansfull verklighet.
”Ordet dö har aldrig kostat så lite,” skrev en av dessa personer. ”Ingen av de 8 kommer att dö för Sverige. Frågan gällde någon annans barn, och den personen satt inte i studion. Partierna har inte kunnat enas om skolan, vården eller bostäderna på 4 år. Men om min död är de överens”.
På tal om ord, alltså. Men visst ska det bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen i frågan om svensk dödsberedskap. I synnerhet som storvulen idealism ofta tenderar att bli så prosaisk i mötet med svensk välfärdsrationalitet.
Vilken död ska utgöra nationellt riktmärke? Är den avdragsgill eller omfattas den av högkostnadsskyddet? Finns det en linje två: dö, men med måtta?