Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | FISKE
Den 6 juli 2026 stoppades en tiotusenårig tradition i vårt land. Länsstyrelsen i Skåne och Havs- och vattenmyndigheten förbjöd då allt husbehovsfiske med nät och långrev i norra Öresund, från Viken norr om Helsingborg till Kullen. Redan 2021 förbjöd samma myndigheter allt nätfiske i södra Laholmsbukten och Skälderviken, nu har alltså turen kommit till Öresund.
Ända sedan inlandsisen smälte för 14 000 år sedan har man kunnat fiska fritt i havet för sitt husbehov. Sedan urminnes tider har människan knutit nät, byggt fångstburar av vidjor och tillverkat långrev med krok av ben, för att fiska för sin överlevnad. Det äldsta fisknätet som arkeologer hittat är över 7 000 år gammalt.
Runt kusten i nordvästra Skåne, framför allt på Kullahalvön, har detta traditionella sätt att nyttja havets resurser varit oerhört starkt och livskraftigt. I stort sett varje by runt Kullabergs kust har uppstått där de jordägande bönderna hade sina båtuppdragningsplatser för det nödvändiga sillfisket. Slog skörden fel på de magra och sanka slätterna nedanför berget kunde man alltid överleva om man hade fiskat och fyllt sin silltunna.
Carl von Linné noterade den 17 juli 1749, på sin skånska resa, att ”Kullasillen är ibland all svensk sill räknad för den fetaste och bästa”.
Detta småskaliga husbehovsfiske, med max 180 meter nät per person, har alltid varit ett uthålligt och skonsamt sätt att nyttja havets resurser. Det har aldrig förstört några fiskbestånd eller havsbottnar, det bedrivs av människor som bor på platsen och som värnar om sin närliggande miljö, såväl på land som i havet.
För oss som bor på Kullahalvön är förbudet mot husbehovsfiske med nät att likna vid att förbjuda människor som bor i skogen att plocka bär eller jaga.
Dessutom är det svenska husbehovsfisket helt oumbärligt och livsviktigt ur ett beredskaps- och matförsörjningsperspektiv. På DN Debatt 8/11 2025 skriver jag om hur det kustnära fisket flera gånger räddat Sveriges befolkning undan svält i kristider.
Varför införs då ett förbud som så totalt begränsar den svenska kustbefolkningens frihet och hindrar ett småskaligt och uthålligt nyttjande av en naturresurs?
Orsaken är EU-förordningen 2017/118, med syfte att skydda den marina miljön i Nordsjön, bland annat tumlare. Sverige och Danmark har skyldighet att skydda bälthavsbeståndet av tumlare och eftersom svenska myndigheter anser att husbehovsfiske med nät medför en ökad risk för bifångst förordar man ett totalförbud.
Men ingen vet hur många tumlare som faktiskt fastnat i husbehovsfiskares garn, Havs- och vattenmyndigheten har sagt att man inte har en aning. Och trots att den stora majoriteten av bälthavsbeståndet lever på danskt vatten finns ingen samordning mellan länderna. Danmark har heller inga planer på liknande förbud.
När jag och min bror började husbehovsfiska med vår morbror i slutet av 80-talet fanns tumlare bara på en plansch i skolan, vi såg dem aldrig i havet. I början av 2000-talet dök den upp i enstaka exemplar och idag ser man den – glädjande nog – i stort sett varje gång man går ut på sjön.
Ändå hävdar Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen att beståndet är hotat och att det är det småskaliga nätfisket som är boven i dramat, på grund av att tumlare kan fastna i våra garn. Grunden till alltihop är att Länsstyrelsen menar att tumlarbeståndet ska anses vara hotat så fort det inte växer från år till år. Om man uppskattar att beståndet har minskat från ett år till ett annat, oavsett hur liten minskningen är, anses tumlaren vara hotad.
Det är absolut ett faktum att tumlare kan fastna i höga garn för fiske av stenbit och torsk. Men det fisket är redan förbjudet här, på grund av vikande bestånd. I grunda nät avsedda för plattfisk som rödspätta, skrubbskädda, sjötunga, flundra och slätvar finns i princip ingen risk att tumlare fastnar. I sillgarn, med ännu mindre maskor, är det logiskt omöjligt – om en tumlare simmar in ett sillgarn studsar den bokstavligen tillbaka.
Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen Skåne har förbjudit allt nätfiske för husbehov, samtidigt som yrkesfiskare kan ansöka om dispens och får fortsätta fiska om de använder pingers, som skrämmer bort tumlarna från näten. Varför kan inte även husbehovsfiskarna få använda pingers i norra Öresund, precis som de gör längre söderut runt Ven? Och varför kan man inte enbart förbjuda det garnfiske som innebär en reell risk för bifångst och tillåta det som faktiskt inte hotar tumlarna?
Den 20 juli kunde vi i DN läsa att landsbygdsminister Peter Kullgren tar strid för svensk köttproduktion och betonar att Sverige har goda förutsättningar för uppfödning av nötkreatur. En inhemsk köttproduktion är speciellt viktig för vår beredskap i händelse av kris, skrev han. Tydligen har landsbygdsministern helt glömt bort husbehovsfisket med nät.
Sverige har en unik möjlighet att försörja befolkningen med högvärdigt protein genom ett uthålligt och småskaligt garnfiske. Att den möjligheten och friheten nu berövas oss i nordvästra Skåne är inte enbart en katastrof för oss, utan för hela Sveriges beredskap.
I vårt EU-grannland Finland skyddas husbehovsfiske med garn och långrev i lag, så att tillfälliga nycker hos myndigheterna inte ska kunna få så här allvarliga följder för det viktiga kustfisket. I Sverige föreslår istället en ny utredning att det husbehovsfiskeförbud vi nu tvingas leva med, inte bara ska gälla här utan längs hela landets kust.
De flesta svenska politiker säger sig vilja värna det småskaliga kustfisket. Nu är det hög tid för er att gå från ord till handling, innan kunskapen för evigt går förlorad.
Mathias Ravanis
båtbyggare, sågverksägare, författare och husbehovsfiskare