Tidöpartierna sa att det skulle vara billigt, enkelt och gå snabbt att få till nya reaktorer, men det visade sig vara precis tvärtom. Kanske har Ebba Busch lärt sig något av det – men ska det bli någon ny kärnkraft måste också Moderaterna göra det.
Donald Trumps krig mot Iran har stängt Hormuzsundet. Oljepriserna har rusat – och de på el har följt efter. Elpriset har tidvis varit det högsta sedan krisåret 2022.
Då präglade det hela valrörelsen. Den här gången är elpriserna märkligt frånvarande. Det beror delvis på att de inte når samma höjder. Men det beror också på att högern förra gången trodde att man hade en enkel lösning, att den stavades kärnkraft, var effektiv att svinga i debatten och dessutom band samman Liberalerna och Sverigedemokraterna.
I den här valrörelsen är kärnkraften i stället högerregeringens kanske största sakpolitiska misslyckande.
Visst, Tidögänget har presenterat massvis av ”steg mot kärnkraft”. Nya lagar, regler och dyra subventioner. Men inget spadtag. Inte ett enda investeringsbeslut.
Trots alla stora ord.
I grund och botten handlade det om att man lurade sig själva. De fick för sig att det här med att bygga reaktorer gick snabbt, enkelt och var billigt. Att allt som stod i vägen var några miljöpartisters motvilja. I stället är det dyrt, svårt och tidskrävande.
Statliga Vattenfall, hårt pådrivet av regeringen, har kommit längst. Där talas det om ett investeringsbeslut 2029–30. I bästa fall reaktorer till 2035. Det handlar alltså om en hel mandatperiod till innan man ens börjar bygga.
Och då får man ändå säga att de utgår från en mycket optimistisk tidslinje: Tio år från skrivbord till nya reaktorer. I Finland tog det 17.
Framför allt vill investerare i ny kärnkraft ha säkerhet innan de bestämmer sig för att lägga pengarna på bordet. De vill veta att villkoren inte plötsligt ändras. Att det inte går som för vindkraften till havs, där en ny regering klev in 2022, skyfflade över kostnaderna för kablarna på energibolagen och mer eller mindre satte stopp för utbyggnaden.
För det är ju den andra sidan av regeringens energipolitik: Svingandet mot ”stålskogarna”. Det har inte blivit några nya reaktorer – men vindkraftsexpansionen har också blåsts av.
I grund och botten är regeringens misslyckande politiskt. Vad som krävs, och här har näringslivet varit kristallklart hela tiden, är en överenskommelse som inkluderar både vind- och kärnkraft. Och att både regeringssidan och åtminstone Socialdemokraterna från oppositionen sluter upp bakom den, så att investerarna vet att politiken ligger fast vid ett maktskifte.
Och det har ju S-ledaren varit öppen för. Stora delar av förra året satt hennes parti i förhandlingar med energiminister Ebba Busch (KD).
Anledningen till att det inte blivit någon uppgörelse – med detta var Busch tydlig när samtalen kapsejsade förra hösten – stavas Moderaterna och Sverigedemokraterna. SD sa nej till att inkludera vindkraften i en uppgörelse, och M ville inte gå vidare utan Jimmie Åkesson.
Samtidigt har ny elproduktion bara blivit viktigare. Och det handlar inte främst om tillfälliga pristoppar orsakade av chocker i omvärlden. Elektrifiering av fordonsflottan och produktion av grönt stål kräver enorma mängder el, men det gäller också de datacenter som utgör basen för AI-revolutionen.
Om Sverige ska fixa klimatomställningen och ligga i framkant när det gäller artificiell intelligens så kommer massor av ny fossilfri elproduktion att krävas. Och just eftersom det tar tid att bygga, vare sig det gäller vindkraft eller reaktorer, så måste det hända saker nu.
Kanske är det så här Ebba Buschs dans på det politiska mittfältet ska förstås. Hon var den som lovade störst och mest när det gällde kärnkraften. Som energiminister är hon ansvarig för genomförandet. Det är hon som haft närmaste kontakt med de investerare som bönar och ber om stabila förutsättningar.
Och det var efter de havererade förhandlingarna förra året som de varma orden om Magdalena Andersson började dyka upp.
Om S och KD skulle göra upp om regeringsmakten skulle kärnkraften vara bytet hon visar upp för de egna väljarna. Det är en anledning till att en regering med S, KD, C och MP kommer vara svår att få till – de gröna skulle vilja ha precis samma skalp för att släppa in högerpolitikern Busch i samarbetet.
Faktum är att energipolitiken utgör det enskilt starkaste sakpolitiska skälet för Moderaterna och Socialdemokraterna att själva bilda regering. De är två stora partier som inte behöver dela ut troféer till andra.
Men även om de inte går så långt har S tidigare visat att man klarar att göra just det som M misslyckades med den här mandatperioden, när Kristersson lät SD blockera en bredare överenskommelse: 2014 lyfte Stefan Löfven ut energifrågorna ur regeringsbildningen med Miljöpartiet och in i en blocköverskridande kommission – just för att inte ge MP veto.
Resultatet blev en uppgörelse mellan S och M – samt C, KD och MP – som gav miljardinvesteringar i såväl de befintliga reaktorerna som i vindkraften.
Men för att det ska vara möjligt – ja, för att det ska gå att få till ny kärnkraft – krävs att det finns ett stort parti till höger som är berett att göra upp. Som inte är helt upptaget med det politiska spelet och spinnet om att man inte tänker ”rädda Magdalena Andersson från hennes regeringsunderlag”. Ett parti som är berett att sätta sakpolitiken först.