Under onsdagen kom till slut den statliga offentliga utredningen ”Parallella samhällsstrukturer – ett kunskapsunderlag för förbättrad integration och minskat utanförskap”. Det skedde utan fanfarer eller omfattande uppmärksamhet.
I utredningen kan man läsa att nästan en halv miljon människor bor i stadsdelar där det förekommer ”rättskipning mellan kriminella och boende i området”. En mindre grupp, 175 000 personer, lever i områden där det förekommer både parallell rättskipning och beskyddarverksamhet. Där finns bland annat ”medling” i tvister mellan boende och ”informella” bostadsförmedlingar.
Kanske beror den begränsade uppmärksamheten på att ämnet sedan tidigare har ägnats förvånansvärt lite intresse av både samhällsvetenskapen och det offentliga politiska samtalet.
En stor andel av utredningens källor härrör från Polisen eller drabbade kommuner, som Göteborgs Stad. De långa och detaljerade forskningsstudierna från våra många högskolor och universitet med samhällsforskning lyser med sin frånvaro i notapparaten.
Det är som ett samhälle inom samhället – ett annat Sverige där inflytelserika släkter och klaner samt organiserade gäng med förgreningar i klanerna upprättar parallella maktinstitutioner.
Men de parallella strukturerna stannar inte vid rättskipning, småbrottslighet eller knarkförsäljning. I detta parallella Sverige infiltreras myndigheter, förvaltningar och företag. Det handlar om en form av djup och för demokratin skadlig korruption.
Personer utan domar i registret används för att få inflytande över myndigheter. Kontrakterade byggbolag har brukats för att ta sig in i Polisens lokaler. Släktbaserade kriminella nätverk har ”även förekommit i andra samhällsviktiga miljöer, exempelvis hamnar, flygplatser och andra funktioner med betydelse för transport, logistik och införsel av varor.”
Den privata sektorn är alltså inte undantagen. I en stad i Mellansverige bedömer Polisen att ett släktbaserat nätverk har ”kontakter inom samtliga storbanker med kontor i staden”. Dessa kontakter bedöms vara behjälpliga i brottslig verksamhet.
Utredningen hänvisar även till uppgifter från Polisen om att ”kriminella nätverk har infiltrerat flera större myndigheter. Särskilt intressanta för nätverken är myndigheter och verksamheter som hanterar kontroll, tillstånd, utbetalningar och brottsbekämpning”.
Varför kriga på gatan när det finns betydligt mer trygga och förutsägbara kassakor som den offentliga förvaltningen? Utnyttjandet av den offentliga sektorn har blivit en stor affär för många av de kriminellt belastade släktnätverken.
Men infiltrationen når också politiken. ”Utredningen har tagit del av uppgifter om att ett släktbaserat kriminellt nätverk har haft inflytande i det politiska livet på både lokal nivå, genom kommunfullmäktige, och på nationell nivå, genom riksdagen.”
Det är en särskilt allvarlig form av infiltration. Att smyga in banktjänstemän, advokater eller handläggare på kommunen kan ge kriminella nätverk ekonomiska och praktiska fördelar. Inflytande över folkvalda institutioner underminerar däremot själva det demokratiska systemets styre.
Några ytterligare detaljer om vilka kommuner eller politiker det handlar om ges tyvärr inte, förutom en hänvisning till Polisens redan välkända rapport om släktnätverk i Sverige från 2022.
Utredningen visar också vad som håller dessa parallella strukturer samman och gör dem motståndskraftiga över tid. Många samhällsfenomen som kan tyckas lite disparata hänger egentligen tätt ihop. Hedersnormer utgör exempelvis ett sammanhållande kitt i de parallella samhällsstrukturerna då de bidrar till ”att upprätthålla nätverkens brottslighet och föra den vidare mellan generationer.” I det ingår en tystnadskultur.
Kriminalitet som grundar sig i släktnätverk är, enligt utredningen, särskilt svår att bekämpa eftersom hedersstrukturen står i vägen. Människor som i sin kriminalitet är förenade av annat än kortsiktiga ekonomiska transaktioner avstår från att vittna av ytterligare ett skäl än rädsla för repressalier: en känsla av samhörighet, mening och ömsesidig lojalitet.
Även om utredningen inte skriver det rakt ut så framgår det ändå tydligt: de parallella samhällsstrukturerna som har etablerats är inte något spontant svenskt samhällsfenomen; det är en konsekvens av att människor kommit till Sverige och tillsammans bär upp hemlandets normer, kultur och rättskipning.
När Sverige blev destinationen för människor från länder med svag eller obefintlig stat, där släktens och klanens normer alltid varit centrala meningsbärande institutioner, så överfördes en del av dessa samhällen till Sverige. Inom oss bär vi med oss världar och vi återskapar dessa världar tillsammans med andra, även när vi emigrerar. Det är uppenbart att det i fallet med de parallella samhällssystemen inte nödvändigtvis handlar om en temporär övergångsfas. Hedersnormer gör att kriminella och korrupta fenomen förs vidare till nya generationer, födda och uppvuxna i Sverige.
Utredningens rekommendationer är, inte oväntat, fler kartläggningar, mätverktyg och uppdrag till myndigheter som SCB och Boverket att ta fram statistik, samt klassikern: en ”nationell samordnare”, som dock manas vara försiktig eftersom arbetet riskerar att stigmatisera bostadsområden och grupper av människor. Länsstyrelserna ska hjälpa drabbade kommuner och det föreslås få ett årligt bidrag på 15 miljoner för att åstadkomma det.
Det är ett magert svar på det problem utredningen själv beskriver. 15 miljoner är ett avrundningsbelopp i den kriminella ekonomin. Mer kunskap på myndighetsnivå är välkommen, men fler kartläggningar, en samordnare och ett mindre statsbidrag mäter sig inte med en korruption som drivs av kriminalitet och infiltration av samhällsinstitutioner.
Det tarvar ett betydligt mer kraftfullt svar. I det gamla Sverige föreslås ytterligare en omgång kartläggningar och utredningar medan det nya parallella samhällssystemet fortsätter att utvecklas.