I mitt livs första Panini-paket fick jag Stefan Landberg, Östers mittfältare som aldrig kom med i den svenska VM-truppen 1994.
Jag var lika glad för det. Överlycklig, till och med. Vi satt i bilen och plötsligt hade jag kortet i ena handen och samlaralbumet i den andra.
Vad var det för känsla som plötsligt vände upp och ned på sommaren?
Veckorna som följde skapade jag en Panini-baserad fantasivärld. Bland Bolivias dubbelbilder hittade jag mittbacken Juan Manuel Peña, som jag fick för mig var en av världens bästa. Jag började ledigt referera till hans födelseort, brände sönder ryggen i solen, spelade igenom hela mästerskapet med en snubbe från grannhuset. Varje dag. Vaknade mitt i natten och såg Sverige gå till semifinal.
VM blir aldrig som första gången. Ju äldre man blir, ju mer man förstår av världen, fotbollen och Fifa, desto svårare är det att komma i kontakt med samma oförstörda rus. Det var längesedan jag köpte ett Panini-album.
Efter Ryssland, efter Qatar, efter den genanta, Trump-intensiva upprinnelsen till den här sommaren, bar jag på en farhåga när jag landade i Dallas för 15 dagar sedan.
Skulle luften runt alltsammans till slut vara så syrefattig att den inte längre gick att andas?
Inte blivit en teatralisk shit-show
Portad domare, trassel för Iran och massiva demonstrationer utanför Azteca.
Naturligtvis finns en berättelse från mästerskapets två första veckor som handlar om den besvärliga politiska dimensionen, den fula baksidan av alltsammans. Gränspolitiken har avgjort vem som fått tillåtelse att komma hit. Andra spänningar har synts på arenorna, där frihetstörstande iranska flaggor förbjudits.
Men hittills går det inte att prata om den teatraliska, händelsedrivna shit-show av kombinerad Infantino-turbulens och Trump-propaganda som många – jag själv inkluderad – befarade.
Plötsligt slår det mig. Trump gömmer sig. Han är helt osynlig.
I stället har mästerskapet kretsat kring något annat: Fotboll.
Inte ens den kompakta väggen av kommersiella uppfinningar har stoppat själva sporten från att äga sitt utrymme.
Kraftmätningen mellan Messi, Mbappé, Haaland och Kane. Cristiano Ronaldos sammanbrott och kamp för återupprättelse. Vozinha. Eloy Room. Elijah Just. Yan Diomandé. Miguel Almiróns bisarra utvisning, som domaren liksom skrek åt honom i högtalarsystemet. Kap Verdes poäng. Curacaos. Demokratiska republiken Kongos. USA:s succé. Norges.
5-1 till Sverige. (Inte 1-5)
Sedan VM började har fotbollen vräkt sig fram, genom Infantinos egennytta och vulgariteter, politiskt slafsande, Alexi Lalas, IShowSpeed, halvtidsshower med Coldplay, inzoomning av kändisar på läktaren och cooling breaks by Powerade.
Är 48-lagsformatet bra? Jag vet inte än. Men fotbollsturneringen är bra. Riktigt bra, kanske också för USA, ett land som vänt sig inåt men plötsligt får se resten av världen.
Enkelt att känna ett obehag
Trots de bisarra biljettpriserna är läktarna välfyllda, målsnittet rekordhögt, folkfesten runtomkring medryckande, de största stjärnornas sprakar, smånationerna bryter ny mark och i lavinen av innehåll har alla Endrick-memes givit turneringen en egen tidsstämpel.
VM är en sorgligare historia nu för tiden, men fortfarande fullt av syre, och det måste sägas. Annars tappar kritiken trovärdighet.
Det är enkelt att känna ett sorts obehag inför det dubbla: att behöva underhålla två oförenliga föreställningar samtidigt. Känslan blir lätt instabil, jag vill själv ansluta mig till en bild, inte hänga löst mellan två.
Men det finns en tanke som löser problemet.
Själva VM är det i sin renaste form inget fel på, det förtjänar bara en bättre hyresvärd. Människorna som utger sig för att ha skapat det åt oss, är något annat.
I själva verket tillhandahåller Fifa en logistisk lösning, inte fotbollen som råvara, den kan de aldrig ta åt sig äran för. De förstår sig inte ens på den, annars hade det aldrig varit som det är.
Strax innan avresa till USA läste jag att de sagt upp sitt avtal med Panini. Det kunde man ju ge sig fan på. I framtiden ska samlaralbumen göras av den amerikanska tillverkaren Fanatics.
Så nu har jag köpt ett. Panini alltså. I mitt första paket fick jag Emil Holm, som inte är med i truppen. Men jag är lika glad för det.