Veronica Maggio
Plats: Stockholms stadion, Stockholm. Publik: 32 500 (utsålt). Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Jag kommer” och Håkan Hellströms gästspel i ”Hela huset” och ”Det kommer aldrig va över för mig”. Sämst: ”Min vita kanin” är ett antiklimax i setet. Och ingen förväntar sig något av ljudet på arenor, men kom igen Stadion. Kämpa lite.
Det mest vilseledande Veronica Maggio har gjort är reklamfilmen ”Nu stannar vi på marken”.
Ett samarbete med SJ från 2021.
Syftet med reklamkampanjen var det inget fel på. Meningen var att den skulle inspirera folk att ta tåget istället för flyget för klimatets skull.
Men det är skillnad på folk och folk. Låt oss säga att Maggio uppenbarligen inte reser som vanlisar.
Var kan man boka hennes biljetter och resor? Det såg ut som en drömsk tripp genom Toscana eller Edens lustgård.
De flesta som såg ”Nu stannar vi på marken” vill ha pengarna tillbaka. I verkligheten är tåg trasiga toaletter. En lätt doft av urin. Vagnar utan ventilation. Signalfel i Nässjö. Vagnfel i Vansbro. Någon äter McDonalds i brun påse utan att skämmas och en annan vädrar fötterna vid Hässleholm. Och i stället för Toscana - här kommer en nedriven ledning i Södertälje.
Eleganta popstjärnor med vind i håret har aldrig synts till på järnvägarna.
Veronica Maggios utsålda konsert på Stadion är tack och lov bättre än en genomsnittlig tågresa mellan Stockholm och Göteborg. Bitvis rejält mycket bättre. Till skillnad från SJ börjar hon till exempel i tid. Dessutom kommer hon fram som planerat vid 23.00.
När någon i framtiden vill ranka vilka artister som varit mest inflytelserika på 2000-talet måste Maggio komma högt, högt upp. Ibland känns det som nästan all vemodig pop på svenska de senaste tio åren kan kopplas ihop med albumet ”Satan i gatan” från 2011. Framför allt om artisten är ung och vill gå hem på Spotify.
Trots mängden av blivande evergreens, som fångar och kapslar in en känsla som får unga Tiktok-hjärtan att värka eller hoppa jämfota, har Maggio ibland haft svårt att övertyga på festivalernas största scener eller på sportarenor. Det märktes inte minst på Way Out West förra helgen.
Det bildas lätt ett långt och svalt avstånd mellan henne och publikmassorna. Det är också rätt långt mellan låtar som ”Min vita kanin” och en ”Välkommen in”, ”Sergels torg” och ”Måndagsbarn”.
Allt är inte klockrent på Stadion heller. Och det beror inte bara på att ljudet är väldigt Stadion - hör någon på läktarna vad hon säger mellan låtarna?
Inte jag heller.
Men där spelningen på Way Out West var kortfattad är det här Maggio i lyxförpackning. Maffiga bildskärmar, en orkester, gästerna Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Miriam Bryant och en jättelik kör i flera låtar gör allting mer storslaget. Allt ska in, helst hela tiden. Mixen av stråkballader och popvulkaner och en låt på italienska från hennes pappas gamla kassettband har ingen logisk dramaturgi alls.
Konserten exploderar och kallnar hur många gånger som helst. Det går till exempel att påstå att spelningen egentligen börjar först vid ”Hädanefter”. Att den börjar om vid ”Under någon ny” är ingen överdrift. Efter det är det rätt skakigt fram till ”Välkommen in” också.
Det kommer dock en gäst till – Håkan Hellström.
Och efter Håkan och Veronicas lyckliga återförening i ”Hela huset” och ”Det kommer aldrig va över för mig” kyls spelningen aldrig ner igen. Svallvågorna räcker ända bort till sista låten ”Den första är alltid gratis”.
Maggio gör inget perfekt maraton på Stadion. Det kan vara en av de ojämnaste och bästa konserterna hon har gjort.
Vilket är en upplevelse i sig.