För ungefär elva år sedan anlände jag till Sverige som ensamkommande barn. Jag kom utan mina föräldrar, utan officiella identitetshandlingar och utan någon tydlig bild av hur framtiden skulle se ut. Jag placerades på HVB-hem och levde under flera år i osäkerhet kring om jag skulle få stanna eller inte.
Det finns en händelse som fortfarande sitter kvar i mitt minne. När jag stoppades vid gränsen var min första fråga inte var jag skulle bo eller vad som skulle hända med mig. Jag frågade:
”Am I allowed to study?"
Det var det enda jag visste säkert. Utbildning var min väg framåt. Jag kunde inte svenska. Jag kunde inte engelska. Jag hade lämnat allt bakom mig och visste inte när jag skulle få träffa min familj igen. Faktum är att jag fortfarande inte har träffat mina föräldrar och syskon på över elva år. Trots det fortsatte jag att studera.
Under min resa har jag mött lärare, socialsekreterare, gode män, handledare, arbetsgivare och vänner som såg min potential i stället för min bakgrund
I dag har jag genomfört en civilingenjörsutbildning på mitt fjärde och femte språk, svenska och engelska. För ungefär tio år sedan fick jag i uppgift att skriva ett cv. Under rubriken ”framtida yrke” skrev jag: "Electrical Engineer"
Jag minns fortfarande hur stort det kändes att ens våga skriva de orden. I dag är det inte längre en dröm. Det är verklighet. Men min historia handlar inte bara om mig. Den handlar om vad som händer när människor får en chans.
Under min resa har jag mött lärare, socialsekreterare, gode män, handledare, arbetsgivare och vänner som såg min potential i stället för min bakgrund. De såg inte bara en ensamkommande ungdom, utan en människa med ambitioner, nyfikenhet och vilja att bidra.
Det är därför jag ibland oroar mig över utvecklingen i den svenska migrationsdebatten. Politiken blir allt mer restriktiv. Möjligheterna att få permanenta uppehållstillstånd minskar. Kraven ökar. Osäkerheten blir större. Samtidigt säger många politiker att målet är bättre integration. Men hur ska människor integreras om de aldrig får känna trygghet? Hur ska unga människor våga satsa på långa utbildningar om de inte vet om de får stanna? Hur ska företag kunna investera i människor vars framtid i landet är osäker?
Investera i utbildning
Integration handlar naturligtvis om ansvar, arbete och anpassning. Men integration handlar också om framtidstro. Om människor inte kan planera sin framtid blir det också svårare att investera i utbildning, språk och etablering.
Jag är fullt medveten om att migration är en komplex fråga. Alla som kommer till Sverige blir inte civilingenjörer. Alla lyckas inte på samma sätt. Men det är egentligen inte poängen. Poängen är att vi aldrig vet vem nästa person är som står vid gränsen. Det kan vara en framtida läkare, sjuksköterska, lärare, forskare, entreprenör eller ingenjör. Det kan vara någon som om tio år bidrar till svensk industri, utvecklar ny teknik eller arbetar med att lösa samhällets stora utmaningar. Eller så får personen aldrig chansen.
Min resa har lärt mig en sak: människors framtid borde inte avgöras av var de råkar vara födda. Den borde avgöras av deras vilja att lära sig, utvecklas och bidra. Valet att kämpa måste alltid vara individens eget. Men samhällets uppgift borde vara att se till att det finns en väg att kämpa på.
Jag tror fortfarande på utbildning som den starkaste integrationsmotorn vi har. Jag tror fortfarande på nyfikenhet, hårt arbete och möjligheten att förändra sitt liv. Och jag tror fortfarande på ett Sverige som vågar investera i människor innan de hunnit bevisa sitt värde. För ibland behöver någon bara en chans.
Jag vet det, eftersom jag själv fick en.
Syed Ahsan Ali Shah civilingenjör i elektroteknik Embedded Application Software Engineer