Elena, 18, är ordförande för Brinellskolans elevråd. I fredags eftermiddag befann hon sig ensam i ett rum på skolans översta våning och arbetade med affischer åt elevrådet. Hon hörde skrik och spring i trappan utanför.
– Jag trodde först att det var slagsmål. Det händer ibland på skolan. Men precis när jag skulle gå skrev en klasskompis till mig att någon hade blivit knivhuggen, säger Elena, som även intervjuats av Dagens Nyheter.
Samtidigt hade hon ett pågående videosamtal med sin pojkvän.
– Det var jättehemskt. Man visste ju inte om det var en eller flera gärningsmän, allt var så oklart, säger pojkvännen.
Dödsbeskedet
Elena sprang tillbaka in i elevrådsrummet, låste dörren och släckte lamporna. Efter några minuter kom en polis och bankade på dörren. Elena fick sitta i två timmar i en korridor.
– Jag var jätterädd och skakade. Vi satt där länge utan att få veta något. Polisen kom ungefär en gång i halvtimmen och sa att vi fick vänta längre.
Hon fick inte tag i sin bästa kompis, och när hon till sist blev utsläppt fick hon se en bild på en person med vad som liknade kompisens kläder.
– Jag ville inte tro att det var sant. Det kändes så overkligt.
På kvällen fick hon och de andra vännerna beskedet de fruktat: kompisen levde inte längre.
– Vi blev helt förkrossade, säger Elena.
”Tiden bara flög förbi”
De lärde känna varandra redan i högstadiet.
– Hon var helt underbar. Hon hade så många vänner på skolan, för hon var så lätt att prata med. Första gången man pratade med henne kändes som att man redan kände henne, säger Elena.
Under sommarlovet ägnade de många dagar åt att bara sola och prata. Med kompisen var det lika naturligt att skämta som att berätta om sina innersta problem.
– Vi behövde aldrig komma på något särskilt att göra, utan all tid man var med henne var jätterolig. Vi kunde prata i telefon eller på Facetime flera timmar i sträck. Tiden bara flög förbi, säger Elena.
Kompisen var också duktig i skolan och hade stora drömmar för framtiden, berättar hon.
– Hon drömde om att bli läkare och hade några universitet som hon ville gå på: Stockholm eller Uppsala.
De hade pratat om att deras pojkvänner skulle få träffa varandra.
– Det hann inte bli av, säger Elena.