Regnet driver horisontellt över den franska Flandern när skvadronchefen George Morley Fidler förs till sista vilan.
Kistan är draperad i den blåvitröda Union Jack-flaggan och vilar på axlarna till sex piloter från det brittiska flygvapnet Royal Air Force. Med sammanbitna ansikten skrider de fram över gräset i sina allt surare ulluniformer.
De går taktfast mellan rader av vita gravstenar, märkta och omärkta, på militärkyrkogården London Cemetery and Extension i Longueval i norra Frankrike. Bakom det höga marmorkorset gör de halt. Där har en ny grav grävts.
På dagen 86 år efter hans död har hundratals militärer, veteraner och militärhistoriskt intresserade samlats för att ta farväl av skvadronchefen. Ingen av de närvarande kände honom personligen.
– Vi är här denna regniga dag för att hedra George Morley Fidlers minne. Han svarade på sitt lands kallelse, tjänstgjorde med heder och offrade sitt liv för nationen, eftersom han ansåg det viktigare att tjäna andra än att tjäna sig själv.
Pastor Helene Grant leder ceremonin. Hon får ta i för att överrösta vinden som tjuter över gravarna och de långsträckta åkrarna med sockerbetor. Lik har närt grödorna. Detta är ett skyttegravslandskap.
Siffrorna är svåra att greppa.
Nästan 1,3 miljoner brittiska soldater förlorade livet i första och andra världskriget. För många skedde det här på fälten i norra Frankrike och i södra Belgien. En halv miljon män är fortfarande försvunna. Deras kroppar blev aldrig identifierade, ingen vet exakt hur de mötte döden.
Nyligen räknades George Morley Fidler, som kom från en by i Yorkshire, till en av dem. Men så gjordes en sällsam upptäckt.
Franska markarbetare höll på att gräva ut en kanal i Arras-regionen när de stötte på ett stort stycke metall. Det visade sig vara ett brittiskt jaktflygplan av modellen Hawker Hurricane begravt med nosen ner i lerjorden. Den fastspända pilotens kropp satt fortfarande upprätt bakom spakarna i cockpit.
Genom ett militärhistoriskt detektivarbete fastställdes att kroppen tillhörde skvadronchefen George Morley Fidler.
– Det var ett fantastiskt fynd och en chock. Jag har letat efter Morley, som han kallades, sedan jag började på detta jobb för elva år sedan, säger Nicola Nash.
Hon är klädd i dubbelknäppt mossgrön kappa med mässingsknappar. När kistan sänkts i jorden knäböjer hon vid den och lägger ner en vallmokrans. Identifieringen av Morley Fidler är hennes yrkeslivs största bedrift.
Nicola Nash är krigsdetektiv. I Storbritannien finns fem personer med den inofficiella titeln.
Anställda av det brittiska försvarsdepartementet har de i uppdrag att identifiera soldater som försvann under de två världskrigen och ge dem den begravning de förtjänar.
Det militärhistoriska engagemanget har funnits med henne sedan barndomen. Nicola Nash farfar tjänade hela sitt yrkesliv i den brittiska flottan. BBC:s tv-sändningar från högtidlighållandet till minne av undertecknandet av stilleståndsavtalet 1918 har hon följt så länge hon kan minnas.
Senare utbildade hon sig till arkeolog, men som krigsdetektiv bedriver hon inga egna utgrävningar. När en kropp som misstänks höra till en brittisk soldat påträffats av lokalbefolkning, bönder eller byggare i norra Frankrike och i Belgien – vilket makabert nog sker var och varannan vecka – har Commonwealth War Graves Commission, som ansvarar för Samväldets militärkyrkogårdar, två timmar på sig att vara på platsen och ta rätt på kvarlevorna och eventuella tillhörigheter.
Därefter tar Nicola Nash och hennes kollegors jobb vid.
– Det är väldigt sällsynt att vi hittar en ID-bricka tillsammans med en kropp. Brittiska soldaters ID-brickor var fram till 1970-talet gjorda av ett kartongliknande material. Inte heller prylar som ringar, mössmärken eller skedar är alltid till hjälp eftersom soldaterna i den brittiska armén gärna snodde varandras tillhörigheter, säger hon.
Genom att jämföra listor över saknade med krigsdagböcker, tjänstgöringsregister för skvadroner och kompanier, kyrkoböcker och skyttegravskartor försöker detektiverna komma fram till vem den stupade och okända soldaten är. Identifieringsarbetet är ett militärhistoriskt pussel.
När bitarna ser ut att ha fallit på plats, besöker krigsdetektiverna familjer de tror kan vara levande släktingar. De ber att få göra dna-test för att matcha med genetisk kod från den soldat som de försöker identifiera.
– Att berätta att den funna kroppen inte var pappa eller morfar är det svåraste med mitt jobb. Kriget tog slut för länge sedan, ändå river det alltid upp gamla sår. Jag tänder hopp om ett avslut, men ibland måste jag krossa det, säger Nicola Nash.
***
George Morley Fidlers fall liknar inget annat. Uppslutningen på hans begravning vittnar om det.
Ett trettiotal pensionerade Metropolitanpoliser har chartrat en buss från London för att hedra hans minne. Även nuvarandre företrädare för den skvadron som Morley tillhörde är på plats.
– Det är helt självklart att vara här i dag. George Morley Fidler är ett levande namn hos oss, en hjälte faktiskt. Vi trodde ju att han redan hade hittats, men det visade sig vara ett misstag, säger skvadronchef Lorna Withers, som har samma tjänst som Morley hade.
När tyskarna på våren 1940 inledde invasionen av Frankrike beordrades de brittiska soldaterna att retirera till kuststaden Dunkerque under beskydd av Royal Air Force. Luftstriden blev intensiv, ett dussintal Hurricane-plan sköts ner. I kaoset på marken antogs Morley Fidler höra till de döda piloter som inte hunnit utlösa sina fallskärmar.
När kriget var slut fick han en grav på en militärkyrkogård. På stenen lät hans mor Gertrude gravera in orden: ”Så gick han hädan, och alla trumpeterna ljöd för honom på andra sidan.”
Men det man tidigare trott visade sig felaktigt.
2006 tog en grupp europeiska amatörhistoriker med intresse för andra världskrigets strider initiativ till att gräva ut kraschplatsen. George Morley Fidlers plan fanns inte bland de störtade. Namnet på gravstenen ändrades till ”okänd pilot” och Morley listades som försvunnen.
– Det var verkligen sorgligt. Men Gertrude hann som tur var inte få den smärtsamma nyheten att det inte var sin egen son som hon hade begravt. Sedan dess har jag tänkt mycket på vad som hände Morley på riktigt, säger Nicola Nash.
***
När kanalarbetarna år 2022 fann ett plan med piloten kvar i cockpit gick hennes tankar direkt till honom. Och allt verkade stämma.
George Morley Fidler var en skicklig pilot men hade begränsad erfarenhet av att flyga just Hurricane-plan när det tyska blixtkriget startade. Han patrullerade luften över Cambrai när han sköts ner av en Messerschmitt sent på kvällen den 19 maj 1940. 27 år blev han.
– Han hann inte få barn och hans syster dog också under kriget så han har inga nära släktingar kvar i livet. Men genom en arbetskrävande uteslutningsmetod kunde vi ändå komma fram till att det var Morley som satt i det där nedskjutna planet, säger Nicola Nash.
Vem var han?
– En ung man som brann för att flyga och tog värvning så fort han kunde, redan innan kriget bröt ut. Många fattiga män ur den här generationen ville till armén. Den befriade dem från kolgruvor eller arbetslöshet och gav dem tre ordentliga mål mat om dagen. Många uppskattade också kamratskapen.
Det låter nästan muntert?
– Det är klart att de upplevde tristess, skräck och död. Men det finns en uppfattning om att krig är ett blodbad utan något som helst syfte. De soldater som jag möter i dagböckerna såg det verkligen inte så. De ansåg att de stred för ett högre syfte.
***
För Storbritannien är andra världskriget, till skillnad från de koloniala krigen eller Irakkriget för den delen, fortfarande en källa till ohöljd nationell stolthet.
I den offentliga berättelsen som matas av filmiska kassasuccéer som ”The Darkest Hour”, ”Dunkirk” och ”The King’s speech” porträtteras britterna som godmodiga, tappra och moraliskt rättrådiga hobbitar som slåss mot en entydigt ond armé av orcher, det vill säga tyska nazister.
The good war, som andra världskriget förskönande kallas, talar för sig själv.
Det gör även svaret på frågan om vilken premiärminister som britterna känner störst aktning för. Winston Churchill, replikerar en majoritet tveklöst. Churchill ingöt mod och förtröstan i folket och ledde, mot alla odds och när så gott som alla andra europeiska länder fallit, Storbritannien till en seger mot tyskarna.
Det var väl därför som den amerikanska presidentens ord tog sådan skruv.
”Han är ingen Churchill”, sade Donald Trump tidigare i år om den före detta premiärministern Keir Starmer som inte ville bistå presidenten i USA:s krig mot Iran.
Hela nationen tog åt sig. För att vara Trump var orden egentligen rätt milda, men britterna läste i Churchill-kommentaren in en pik om att deras land, som för ett sekel sedan var ett storslaget imperium till, blivit tafatt och fegt.
Det finns historiker som tycker att hjältesagan är väl ensidig. Vissa hävdar rent av att det stora fokuset på britternas insatser i världskrigen är ett sätt att skyla över övergreppen de begick som kolonialherrar. Andra vill bara nyansera historieskrivningen.
”Storbritannien vann andra världskriget, men inte för att folket var modigt och hade hobbitkvaliteter, utan för att soldaterna visade sig vara mycket skickliga på att kallblodigt utöva statligt beordrat våld.” skriver professor Alan Allport i sin bok ”Advance Britannia. How the second world war was won 1942–1945” som utkom i fjol.
Fast på den regniga militärkyrkogården London Cemetery and Extension i Longueval är det ingen som vill tala i sådana termer.
– Både min morfar och farfar stred i världskrigen och det är jag stolt över. Jag har kommit hit för att förvalta och bära frihetens fackla vidare, säger Jonathan Nicholls, pensionerad polis från London.
På den svarta dunjackan bär han en brosch i form av en röd vallmo, den brittiska symbolen för veteraner och stupade soldater, och runt halsen en slips i den brittiska flaggans färger.
Varje år gör han tillsammans med andra pensionerade Metropolitanpoliser flera resor till Frankrike och Belgien för att besöka militärkyrkogårdar och forna slagfält. Totalt har det blivit hela 86 gruppresor i världskrigens spår.
– Krigsdetektivernas utför ett fantastiskt arbete. Att minnas och hedra de som offrade sitt liv för vår frihet är en plikt. Jag önskar att dagens ledande politiker insåg det. Storbritannien hade varit en annan sorts nation då.
Varje land har sitt eget specifika sätt att ihågkomma och skapa mening av det förflutna. Krigsdetektiverna är en del av Storbritanniens levande minneskultur. De identifierar och begraver mellan 40 och 50 soldater per år.
På sina sociala medier berättar de om upptäckter de gjort, släktingar som fått ett avslut och kommande militärbegravningar. Varje inlägg får hundratals kommentarer. Alla är positiva.
Nicola Nash kan inte föreställa sig ett mer meningsfullt arbete.
– Folk är fortfarande väldigt känslomässigt påverkade av kriget. Det spelar ingen roll om det skedde igår eller för hundra år sedan, vi kommer alltid att fortsätta att leta efter dem som saknas.
Fakta.Brittiska krigsdetektiver
En liten grupp som officiellt heter Joint Casualty and Compassionate Centre Commemorations Team. Den verkar inom ramen för det brittiska försvarsdepartementen och utgår från regementet i Gloucester, där även brittiska Natotrupper har sitt huvudkontor.
Krigsdetektiverna har till uppgift att identifiera brittiska soldater som stupat i historiska fälttåg ända tillbaka till första världskriget och att anordna militära begravningsceremonier för dem. Omkring en halv miljon brittiska män som stred i de två världskrigen uppskattas fortfarande saknade, det vill säga döda men oidentifierade.
Krigsdetektiverna tar hjälp av släktforskning, krigsdagböcker, arkeologi, militärhistoriska dokument och dna-teknik.
2025 identifierade de 52 stycket försvunna soldater från första respektive andra världskriget.