Oron när det gäller SD är inte obegriplig. Partiet har visserligen fått rätt om invandringspolitiken och integrationsproblemen, och i stort sett skött sig under Tidöregeringen. Men kommer SD att fortsätta driva samma obehagliga narrativ mot invandrare även när problemen minskar? Partiet är nu garanterat stort inflytande genom ministerposter om de borgerliga vinner.
”Magdamoderaterna kan få anledning att ångra sig.”
Skillnaden mellan vänster och höger gäller dock inte främst invandringen utan vem som ska ha makten över ekonomin och välfärden. Tusentals företag utifrån vad miljoner kunder vill ha, eller planekonomiska politiker?
För företagen vill de rödgröna på ett eller annat sätt höja skatterna, på chefernas och specialisternas inkomster, eller på ägarnas avkastning. Därmed tar regeringen mer makt över företagare och anställda, för med mindre pengar kvar efter skatt minskar deras handlingsutrymme. Dessutom talar sig Magdalena Andersson sig nu varm för ökad statlig finansiering och samarbete, alltså ytterligare en förstärkning av politikermakten. Vad vet politiker om företagsrisker?
Alternativet är lägre skatter, mer inflytande för var och en och därmed större engagemang, kreativitet och tillväxt. Större skatteintäkter kommer på köpet, och fler jobb som underlättar integrationen.
”När välfärden fungerar sämre är det alltså främst kvinnliga anställda som blir frustrerade och uppgivna.”
I välfärden är planeringsfrågan ännu viktigare. Vård, skola och omsorg har visserligen sina särskilda förutsättningar. Det är politikerna som tar in skatter och står för finansieringen. Samtidigt är barnens, gamlas och sjukas behov i princip obegränsade. Vem vill inte ha en ännu bättre skola, hur mycket hemtjänst som helst och vård mot alla livets krämpor?
Den enorma efterfrågan blir dock inte lättare att prioritera och hantera genom att politiker tar total makt över verksamheterna, som de rödgröna vill. Utan valfrihet är medborgarna helt i deras klor. Det blir färre nya idéer. Kvaliteten blir lägre, och politikerna mindre angelägna att följa upp, när det inte längre går att peka finger mot privata ”utförare”.
Nästan 70 procent av de 1,5 miljoner som arbetar inom offentlig sektor är kvinnor. Sveriges och kvinnornas vanligaste jobb är undersköterska. Näst vanligaste kvinnojobb är grundskollärare. När välfärden fungerar sämre är det alltså främst kvinnliga anställda som blir frustrerade och uppgivna.
För mer än 50 år sedan var det manliga arbetare som röstade vänster för att de kände sig maktlösa. De har på senare tid rört sig åt höger, bland annat för att de insett att ekonomin mår bra av mer företags- och kundmakt.
Kvinnor röstade länge höger för att de var hemmafruar. När de kom ut på arbetsmarknaden för 50 år sedan hamnade många i offentlig sektor. Då var det deras tur att känna sig maktlösa på arbetet, och de fyllde det vakuum som uppstått vänsterut.
Sverige har kommit långt när det gäller jämställdhet. Nästan lika många kvinnor som män arbetar. Skillnaden i deltidsarbete är inte längre särskilt stor. Kvinnor utbildar sig mycket och länge och når allt fler toppositioner även inom det privata näringslivet. Di:s årliga lista över näringslivets 125 mäktigaste kvinnor är numera hoppingivande läsning. Med finns till och med flera storägare, en sista bastion. Sex av nio partiledare är kvinnor.
Men bland Magdamoderater saknas fortfarande ansvarstagandet för hur ekonomin fungerar. Det hotar både integrationen och jämställdheten och bäddar för fortsatt populism. Magdamoderaterna måste väga in ekonomin innan de beslutar sig för hur de ska rösta.