DN Debatt. ”Säger kyrkan ’rätt’ är det kristet – annars är vi woke”
DN DEBATT.
Så fort kyrkan säger något som ogillas i ett visst politiskt läger ses det som vänstervridet, hur teologiskt förankrat det än må vara. Nej, problemet är inte att kyrkan är för politisk, utan de krafter som använder religion för att så splittring – och att medierna så lätt gör sig till en bricka i det spelet, skriver ärkebiskop emerita Antje Jackelén.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Från ungefär 2013 hängde den i luften, särskilt kännbart i draget från sociala medier. När redaktioner utan djupare kyrklig och teologisk kompetens skulle intervjua kyrkliga ledare och förberedde sig genom att kolla Twitter/X blev den första frågan: ”Du får ofta kritik för att du är för politisk, vad säger du om det?” Källkritiska ambitioner till trots uppmärksammades sällan att retoriken om en woke, vänstervriden, politiserad och ”islamiserad” kyrka i allt väsentligt emanerade från ett visst politiskt håll. De som skulle granska blev brickor i ett politiskt spel.
Vänstern höll i det längsta fast vid idén att ökad sekularisering betyder framsteg för den liberala demokratin och att religionens förvisning till det privata borgar för tolerans i samhället. Hos högern omhuldades bilden av en kyrka som står för rituella och kulturella inslag men håller sig utanför det offentliga samtalet. Båda missade att religion är en stark kraft på gott och ont och just därför kräver initierad, kritisk och självkritisk belysning. Många överraskades när religionen ”kom tillbaka”: nedåtgående kurvor saktar in eller vänder, fler unga människor visar intresse för tro samtidigt som religion är en faktor i det offentliga rummet.
Högerextremismen har dock länge använt kristendomen för att legitimera nationalistiska projekt, även i Sverige. Det finns en agenda bakom påståendet att Svenska kyrkan har blivit mindre svensk och mindre kristen, som Jimmie Åkesson (SD) uttryckte det i sitt sommartal 2013. Med andra ord: den borde vara nationalistisk och bekämpa islam.
Det har blivit så att när kyrkan säger något som gillas i ett visst politiskt läger är det kristet, även om det kan handla om en dagspolitisk fråga. Om det ogillas är det politiskt, vänsterliberalt och woke, hur kristet och teologiskt förankrat det än må vara. Att andra stora kyrkor i världen gör liknande ställningstaganden när det gäller klimat, migration, bistånd och religionsdialog uppmärksammas sällan.
Måhända behövdes det att USA:s president Donald Trump spred en AI-genererad bild av sig själv som Jesus och att vicepresidenten JD Vance förebrådde påve Leo för dålig teologi för att denna agenda skulle synliggöras också i ett bredare svenskt perspektiv. DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki drog i vart fall slutsatsen: ”Kanske är det så enkelt att vurmen för kristendomen aldrig har handlat om religion för de här partierna. För dem är det viktigaste uppenbarligen hur tron kan användas som vapen mot andra” – en relevant observation i valtider.
I internationella sammanhang som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet har begreppet ”weaponizing scripture” diskuterats länge. Enstaka motiv eller verser plockas ur sitt sammanhang och används som vapen, riktade mot dem som definieras som fiender. Företeelsen är inte unik för vår tid och drabbar heller inte bara Bibeln. Sådant har skett och sker också med judiska och muslimska heliga skrifter. I vår digitala tidsålder får detta dock större genomslag och snabbare synergieffekter. Det bidrar till polarisering och oförsonlighet, inte bara inom trossamfund utan även i samhällen. Följderna kan vara dramatiska: hatretorik, förföljelse av vissa grupper, våld och terror.
Medierna måste bli bättre på att genomskåda denna dynamik och sluta att okritiskt upprepa att kyrkor kritiseras för att vara politiska och naiva inför islam. Retorik om att ett trossamfund håller på att ”islamiseras” får inte reproduceras i seriösa sammanhang utan att begreppet definieras och problematiseras.
I stället: Våga tänka, som upplysningen påbjöd. Våga tänka om religion och teologi! Teologi är den kritiska och självkritiska reflektionen över en trostraditions innehåll och verkan. Den bygger på en lång och rik forskningstradition och är till sitt väsen tvärvetenskaplig. Även om det finns en stor bredd och emellanåt konkurrerande teorier, går inte vad som helst. Bibelforskningen utesluter till exempel att orden om kvinnorna som ska tiga (1 Kor 14:34f) kan motivera kvinnors exkludering från ledarskap i kyrka och samhälle, hur ofta patriarkatets försvarare än upprepar denna fras.
Skeptikern invänder att religion splittrar, radikaliserar och degenererar till sekterism, fundamentalism och extremism med eller utan våld. Visst händer det, men om det vore hela sanningen hade mänsklighetens historia tagit helt andra vändningar än den har gjort. Religionens potentiellt destruktiva inflytande är i själva verket ett starkt argument för det teologiska arbetets relevans.
Så varför bör teologi tas på större allvar – av journalister, politiker och ledare på olika områden i samhället och av trossamfunden själva? Bland annat därför att:
● Genomskåda och motverka missbruk av religiösa föreställningar och praktiker.
● Konfrontera totalitära tendenser. När staten, regeringar eller miljardärer beter sig som om de vore Gud, när politiker kämpar om makten för maktens skull och inte för att tjäna det gemensamma goda, när vi ignorerar de begränsningar som gör oss (med)mänskliga, då envisas teologin med ord för det som vi inte kan och ska förfoga över.
● Förstå hur vetande och tro är parhästar och hur de möts i livets existentiella djup. Sagt genom Harry Martinson: