Julia Svensson är litteraturredaktör.
Den danska och svenska bokutgivningen är ofta i otakt. På festivalen Louisiana Literature (20–23/8) betyder det att jag ibland kan få lyssna till författare som jag ännu inte fått chansen att läsa. Eller omvänt, att jag får återvända till författarskap som just nu inte är helt aktuella i mina tankar.
Det är något att vara tacksam för, för i år är ett av dem fransk-marockanska Leïla Slimani, som skrivit en romantrilogi om Marockos och sin familjs historia, där den danska översättningen nu nått fram till sista delen, ”Jag tar med mig elden”.
Det är fullsatt framför Parkscenen och Slimani bidrar både med ett skarpt perspektiv och humor på scenen.
”Jag började skriva den för att jag saknade min far, som dog i fängelse när jag var 20 (red anm: där han satt för ett ekonomiskt brott han felaktigt anklagades för) och min mormor, och jag ville hålla samtalet med dem vid liv”, säger hon i intervjun med Marc-Christoph Wagner, chefredaktör för Louisianas videokanal. ”Samtalet med min far är faktiskt bättre nu när han är död. Då kan jag prata fritt med honom.”
Trilogin tar sin början i Frankrike under andra världskriget. I ”De andras land” möter hennes mormor från Alsace hennes marockanske morfar, och det unga idealistiska paret flyttar till Marocko och bildar familj. I andra delen, ”Dansa med mig”, växer hennes föräldrageneration upp och blir vuxna och i den tredje, som startar på 1980-talet, är det hennes egen barndom som skildras.
Boken berättar landets koloniala historia ur ett personligt perspektiv och om Slimanis uppväxt med dubbla tillhörigheter. Slimanis familj tillhörde den välbärgade marockanska eliten och där föräldrarna hade samröre med den franska eliten i landet och barnen gick i fransk skola – vilket gav dem högre status än vanliga barn som pratade arabiska.
Ett av styckena som läses upp på Louisiana berättar om hur bokens huvudperson, den unga Mia, slarvar med sina studier i arabiska – något Slimani själv också gjorde.
Inte förrän hon flyttade till Paris som 18-åring och möttes av rasism slogs hon av insikten om att hon, trots alla privilegier, var marockan – och det var det alla behandlade henne som på gatan. Den frihet hon drömt om, att i Paris som kvinna kunna röra sig på ett sätt hon inte kunde i Marocko, hade denna baksida. Att hon inte lärt sig arabiska, något hon ångrar och åtgärdar genom att idag se till att hennes egna barn får undervisning i språket, gör att hon även kände sig främmande i Marocko.
Det är också av rättviseskäl hon skrivit 1200 sidor om landet, säger hon. De flesta läsare hon träffar vet inget om Marocko och dess historia.
”Jag ville berätta en saga om människor som är araber. Och jag ville att unga läsare i väst ska läsa om de här arabiska karaktärerna och identifiera sig med dem.”
Att fylla kunskapsluckor är tillräcklig anledning att läsa Marocko-trilogin. En annan är att Slimani skriver så fängslande att böckerna har bladvändarkaraktär. Likt de ryska författare, som i barndomen fick henne att upptäcka litteraturen, hoppar hon smidigt mellan personerna, och skriver så att jag lätt fäster mig vid dem. Det är sällan jag säger det om romaner. Men ibland skriver hon väl effektivt – de här böckerna kunde ha varit mycket längre.
Främst är det kvinnornas öden hon skildrar. ”Kvinnor var hjältar som gjorde allt”, säger Leïla Slimani, och berättar om sin mor som utbildade sig till läkare och därmed var ovanlig i Marocko.
Men även berättelsen om fadern fascinerar. Han var född på 1940-talet, och bröt med sin familj och fattiga bakgrund för att gå sin egen väg och utbilda sig. Han var, berättar hon, politisk revolutionär med stora drömmar. Men drömmarna gick i kras och han fick inte det liv han önskade.
”Jag är intresserad av vad som gör att man ger upp drömmar” säger hon. ”Vi lever i en tid då man ska vara pragmatisk. Vi gör oss lustiga över människor som drömmer.”