Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det norska Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre leder sedan stortingsvalet för ett år sedan åter en enpartiregering. Den har inte egen majoritet, utan stöds av Senterpartiet, Sosialistisk Ventreparti, Miljöpartiet De Gröna och det vänsterradikala partiet Rødt. (Till skillnad från danska partier heter de norska ungefär vad de är, i svenska öron.)
Stödpartierna döptes under de utdragna regeringsförhandlingarna till ”tuttifrutti” av en krönikör i Nettavisen.
Eftersom den norska författningen inte medger nyval är det först om tre år som väljarna får möjlighet att ge sin dom. Senterpartiet ingick i den förra Støre-regeringen, men hoppade av före mandatperiodens slut.
Att det är en svag regering har redan illustrerats av att Senterpartiet signalerat missnöje med en del av regeringspolitiken. I en artikel i Dagens Næringsliv tidigare i år konstaterade krönikören Frithjof Jacobsen att Senterpartiet gått samman med de borgerliga partierna för att ”instruera” regeringen och att detta gör att ”Støres valseger alltmer ser ut som ett strategiskt nederlag”. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum har också kritiserat regeringens politik.
Kommer den borgerliga oppositionen att kunna samla sig inför nästa stortingsval? Den frågan handlar dels om Senterpartiet som historiskt sett ingått i och även lett borgerliga regeringar. Dels om de båda högerpartierna: Høyre, som är det tidigare regeringspartiet, och Fremskrittspartiet, som lämnade Høyreledaren Erna Solbergs regering i januari 2020 inför valet året därpå. Efter det valet tillträdde Jonas Gahr Støre som statsminister.
Hon måste övertyga väljarna om att ansvar är en vinnande identitet i sig
Erna Solbergs efterträdare Ine Eriksen Søreide skulle gärna vilja återta den borgerliga ledarrollen som det idag är Fremskrittpartiets Sylvi Listhaug som har. Efter Høyres katastrofala valresultat 2025 – 14,6 procent, det sämsta på decennier – har Søreide valt en medveten lågmäld strategi. Høyre har fallit till 13,4 procent i en Nettavisen/InFact-mätning – och samlar nu mindre än hälften av Fremskrittspartiets 32 procent.
Valforskare har konstaterat att var fjärde till var femte Høyre-väljare gått till FRP, med en särskilt dramatisk övervikt bland yngre män. Statsministermätningar visar samma mönster: bara omkring 16 procent vill se Søreide som statsminister, klart färre än både Støre och Listhaug.
Høyre försöker etablera sig som det ansvarsfulla, principfasta alternativet, varken ”lite mer FRP” eller ”lite mer AP”, men gör det i skuggan av Fremskrittspartiet. Om Søreides strategi ska bära frukt räcker det sannolikt inte att vinna enskilda sakfrågor. Hon måste övertyga väljarna om att ansvar är en vinnande identitet i sig – inte bara något som politiker tar till när de inte längre kan konkurrera med löften.
Søreides väg framåt ser motig ut. Men norsk politik är volatil, och för bara några år sedan var det FRP som befann sig i en liknande svacka.