Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | FATTIGDOM
Debatten om svensk fattigdom har fastnat i tekniska trätor om definitioner och ersättningsnivåer, medan den avgörande frågan – varför fattigdom alls ska bekämpas – har hamnat i skymundan.
När världens första moderna socialförsäkringssystem infördes i Tyskland på 1880-talet var det inte av medkänsla. Den stentuffe rikskanslern Otto von Bismarck ville hålla borta den framväxande socialdemokratin, men drevs också av ett produktionsargument: en välmående arbetskraft bygger ett starkare land. Den insikten – att fattigdomsbekämpning kan vara ett medel och inte bara ett mål – har sedan dess upprepats av OECD, IMF och Världsbanken. Men i svensk politik har insikten bleknat: Kanske tar vi i det gamla välfärdslandet Sverige den för så självklar att vi håller på att glömma bort den?
Fattigdomen försvann inte när Sverige under 1900-talet gick från svältens utkant till att bli en av världens mest utvecklade välfärdsstater. Den mildrades kraftigt, och de kvarvarande formerna av materiell utsatthet doldes bakom tekniska resonemang om definitioner och ersättningsnivåer. Frågan blev genom det ointressant eller till och med politiskt obekväm: för borgerligheten eftersom den kopplas till social jämlikhet, för vänstern eftersom den utmanar berättelsen om folkhemmet.
Under de senaste femton åren har dock det svenska civilsamhället – från Stadsmissionerna och Rädda Barnen till Röda Korset och Svenska kyrkan – återkommande larmat om växande utsatthet. Och nu ringer larmklockorna ganska högt. Det borde vara hög tid för svenska politiker att svara på larmen.
Med internationella mått är svenska fattigdomsnivåer låga, och en del hävdar att organisationerna i civilsamhället ropar varg. Men organisationerna har åtminstone i delar rätt. Vissa samhällsgrupper har hamnat utanför på ett sätt som är mindre smickrande i en europeisk jämförelse. Andelen utrikes födda som lever i fattigdom är till exempel fem gånger så hög som bland inrikes födda – skillnaden är den högsta i hela EU.
En grov ögonblicksbild av svensk fattigdom är att den inte är särskilt utbredd, men att vissa grupper är särskilt drabbade, och att omkring en tiondel av befolkningen lever i svår utsatthet.
Forskningen visar att det inte är någon god idé att låta det förbli så. I Socialmedicinsk tidskrift identifierade jag nyligen tio robusta, forskningsförankrade argument för att en välfärdsstat bör bekämpa fattigdom – oavsett om den styrs från höger eller vänster. Argumenten spänner över ekonomi, samhällsstabilitet, hälsa, etik och internationella åtaganden:
- Minskad fattigdom höjer produktiviteten, breddar skattebasen och stärker tillväxten. Bättre hälsa och en mer kompetent arbetskraft lägger grunden för uthållig ekonomisk utveckling.
- En sådan minskning sänker samhällets kostnader. Tidiga insatser för utsatta barn ger till exempel hög samhällsekonomisk avkastning, och mindre ohälsa och kriminalitet avlastar statskassan.
- Fattigdomsbekämpning ger stabilare politiska system. Ekonomisk utsatthet hör till de starkaste drivkrafterna bakom politisk instabilitet.
- Den ökar medborgarnas delaktighet, eftersom ekonomiska resurser vid sidan av tid och kunskap är avgörande för politiskt deltagande.
- Den stärker den sociala sammanhållningen och tilliten, som ekonomisk ojämlikhet annars gröper ur.
- Den minskar våld och kriminalitet.
- Den förbättrar folkhälsan. Hälsan är ojämnt fördelad efter inkomst och status, och ekonomisk omfördelning har visat sig vara en mycket effektiv folkhälsoåtgärd.
- Social trygghet är enligt FN en mänsklig rättighet.
- Vi har enligt framträdande tänkare ett etiskt och moraliskt ansvar att bistå människor i utsatthet.
- Låg fattigdom stärker landets globala konkurrenskraft genom en bättre utbildad och mer innovativ arbetskraft.
Flera av argumenten framställer inte minskad fattigdom som ett mål i sig, utan som ett effektivt medel för att nå mål som en bred majoritet av befolkningen delar. Ökad produktivitet, bredare skattebas och stärkt konkurrenskraft (argument 1 och 10) harmonierar väl med en högerposition som betonar marknadsekonomi och individers möjlighet att bidra. Lägre samhällskostnader, tryggare gator och bättre folkhälsa (argument 2–7) kan vinna stöd över blockgränsen – förutsatt att fattigdomsbekämpning framstår som det mest effektiva verktyget. Bara de renodlat etiska argumenten (8 och 9) har sin tydligaste hemvist till vänster.
Det finns alltså goda skäl för såväl vänster som högerpartier, väl förankrade i den internationella forskningen, att ständigt bekämpa fattigdom. Har samhället verkligen råd att lämna en tiondel av befolkningen utanför?
Att helt eliminera fattigdom och utanförskap har visat sig vara svårt. Att kraftigt minska den är däremot fullt möjligt. Men då krävs ett erkännande av att fattigdomen är ett nationellt problem – att varje människa i fattigdom är en för mycket. Det krävs att samtalet kring svensk fattigdom inte börjar och slutar med småputtriga diskussioner om ersättningsnivåer och begreppsdefinitioner. Det krävs en tydlig politisk strategi kring en nationell fattigdomsbekämpning. En sådan ambition har gott stöd i forskningen – vare sig den kommer från vänster eller höger.
Magnus Karlsson
professor, Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiöld högskola