Inget förtroende kvar, slut på tålamod för vansinniga idéer och processer utan insyn. Sakta men säkert har Gianni Infantino påbörjat nedmonteringen av sitt eget imperium. När han tog steget in som Fifa-president, i kölvattnet av de razzior som ledde till att mängder av tidigare medarbetare i förbundet straffades, lovade han demokrati och fotbollen i fokus.
Han tog avstånd från de korrupta processer som tog VM till Ryssland och Qatar, sen myglade han själv i väg ett mästerskap till Saudiarabien. Han sa att fotbollen tillhör hela världen, sen delade han på eget bevåg ut ett fredspris till Donald Trump i dess namn. Han trollade bort avstängningar och fick till slut så mycket hybris att han trodde att han skulle kunna sälja delar av fotbolls-VM till privata aktörer.
Och sen försökte han, mannen som sagt sig vara emot korruption, muta länder med pengar och VM-finaler för att stödja det förslaget och i förlängningen honom.
Jag förstår att han trodde att det skulle gå. Han har ju kommit undan med allt annat under så lång tid. Han har rakt av kommit undan med att återkommande pissa på Fifas värdegrund och stadgar samtidigt som han påmint om dem.
Men det går inte att ha en fotboll som leds och styrs på det viset. Det får inte fortsätta så.
En regel han så klart lyckats dribbla bort så den inte gäller just honom.
Infantino siktar på att bli omvald för en fjärde mandatperiod, trots att gränsen egentligen går vid tre. En regel som infördes i samband med hans intåg på posten för att motverka korruption, men som han så klart lyckats dribbla bort så den inte gäller just honom.
Men hotet om bojkott från Uefas 55 medlemsnationer hovrar fortfarande över Fifas turneringar med bara ett par veckor kvar till damernas U20-VM i Polen. Det norska fotbollsförbundet med Lise Klaveness i spetsen kräver presidentens avgång. Detsamma gör över 40 supporterföreningar världen över.
Det nordamerikanska förbundet står inte bakom honom längre, det asiatiska har också tagit avstånd även om en del länder inom det uttryckt sitt stöd. Oceaniens fotbollsförbund har meddelat att de står bakom Infantino, men dess främsta medlemsnation Nya Zeeland sätter sig på tvären och uppmanar alla Fifa-medlemmar att verka för en bättre ledning.
Det är så det ser ut när man enar och sliter sönder världen på samma gång.
Och hans ihärdiga slogan om att ena världen genom fotbollen har alltid framstått ihålig, cynisk och arrogant. Men frågan är om den någonsin varit så utmanad som nu.
Men den värld han försöker ena kommer sällan ha varit så splittrad som då.
Infantinos seniora rådgivare sa upp sig på dagen när förslaget om att sälja delar av VM kom. Fifas operativa chef Kevin Lamour fick, precis som han anade att han skulle få, sparken häromdagen efter sin kritik mot det han kallade för en enmansshow inom det internationella förbundet. ”Om det här innebär att jag får sparken får det vara så, jag kommer åtminstone kunna sova gott i natt” uttryckte han i samband med sina invändningar. Han uppmanade också fotbollens ledare att ställa sig själva de rätta frågorna och ta de rätta besluten.
Många tycks äntligen göra det nu. Men trots fega avskedningar, groteska förslag och bisarra beslut de senaste åren är det möjligt att stödet för Infantino fortfarande kommer vara tillräckligt starkt för att vinna ännu ett val och sitta en otillåten fjärde mandatperiod. Det finns risk att ingen lyckas råda bot på bristen på vettiga motkandidater. Att det, om det blir ett val till slut, är han som vinner igen.
Men den värld han försöker ena kommer sällan ha varit så splittrad som då, och fotbollen framåt kommer inte se likadan ut.
… Värvning. Förmodligen hela sommarens, Rodri till Barcelona. Madridkillen som drömt hela livet om Real men nu valt bort dem för värsta konkurrenten. Nu gör han ett urstarkt Barcelona ännu starkare, gör dem till favorit till alla titlar de kan vinna, för att planen för honom där var tydligare och för att intresset verkade mer genuint. Att ta det beslutet som 30-åring som redan vunnit allt, att välja karriären och det som känns rätt i magen före drömmen, jag vet inte om jag sett det förut.
⚽️ ⚽️ ⚽️
… Dokumentär. Den om Mourinho. Han vägrar gråta när det ställs frågor om hans pappas död, han pratar om hur han ser behov av vila som en svaghet i ett illa dolt stick i sidan på Pep Guardiola. Han säger också att det viktigaste för honom är att vara älskad, och erkänner att alla beslut han tagit i sin tränarkarriär har varit för hans egen skull. Netflix-dokumentärer är vad de är i form att de är mer (ibland ganska ensidigt) berättande filmer än grävande journalistiska produkter, men den var underhållande och värd att se. Om inte annat för att påminnas om de otroliga La Liga-åren mellan 2009 och 2012, fotboll har aldrig varit och kommer aldrig igen bli så bra som då.