I både röda Aftonbladet (18/8) och Henrik Jönssons blåa mediekanal 100% (19/8) har kritikerveteranerna, Ulrika Stahre respektive Mårten Arndtzén kommenterat årets valaffischer. Bådas dom: Inte så bra, inte så kul. Jag kan inte annat än hålla med.
Annat var det förr! är det lätt att utbrista när jag tar del av utställningen ”Plakatpolitik” på 3:e Våningen i Sockerbruket. En stor mängd mycket politiska affischer täcker nu galleriets väggar med bara en månad kvar till valet.
Materialet är hämtat ur Staffan Lindés samling i Göteborg. I informationsbladet går det att läsa att arkivet ”tillhör kategorin aktivistiska och empatiska arkiv (…)”. Nu är det inte just valaffischer som presenteras här, men nog så många affischer om att göra val: stå upp för strejkare, mot atombomben, för feminism, skända flaggan, ockupera Wall Street, och så vidare.
Den mest intressanta delen är dock den med originalaffischer från majrevolten i Paris 1968, målade av elever på Atelier Populaire, École des Beaux-Arts, konsthögskolan i Paris. Dessa är både skrämmande till innehållet och rent estetiskt tilltalande i komposition och motiv. Annat material är äldre än så medan vissa planscher bara har några år på nacken. Ibland finns det tydlig info om årtal och/eller upphovspersoner, men tyvärr är kontexten bristfällig på flera håll.
Jag hade gärna sett mer bakgrundsinformation, både om arkivets skapare och om varför just dessa affischer valts ut just nu, till utställningen. När det gäller politiska plakat är kontext viktigt.
Men det är intressant att se hur affischkonsten förändras: Från dramatisk grafik på 50- och 60-tal, genom psykedeliska virvlar på 70-talet, fram till den typen av politiska affischer som vi ofta ser idag med en estetik som bygger på tråkiga genrebilder av sammanbitna eller glada politker – och som inte är så bra, inte så kul.
Det är en röd utställning bör kanske också sägas, med slagord som solidaritet, oro för klimathot, eller de svenska situationisterna i Gyllene Flottans våldsbejakande budskap ”Häng stalinisterna högt” från 1970.
På Galleri Hammarén öppnar en dubbelutställning den 22 augusti som man nästan kan säga visar den lika drömska och otydliga som dystopiska framtid så många av affischerna på ”Plakatpolitik” varnade för – och som vi nu lever i.
Charlotta Hammars fotografier av bekanta naturvyer är sensuella och enigmatiska. Ändå är min upplevelse en natur på drift. Det vilar ett lugn i bilderna men bakom nästa krök lurar något fränt, som om allting redan blivit förgiftat.
Fotografierna speglas fint mot Maie Wisurs abstrakta verk. Hon skapar dem genom att blötlägga polaroidbilder och låta vatten och plast samarbeta. Kemisk obalans blir välbalanserade verk. Wisur läser just nu masterprogrammet i fotografi på HDK-Valand och det är spännande att se hur hon förvandlar den fysiska fotokopian till ett verktyg snarare än en slutprodukt.
Motiven påminner nästan om fossiler, torkade landskap som kapslats in. Kanske blir det en framtida valaffisch, vem vet? Det säger oavsett någonting om var vi är just nu.