I likhet med många andra språk har svenskan få ord för att beskriva doft. Vi lånar därför ofta ord från andra sinnen – en parfym kan beskrivas som ”grön” eller ”mörk” i analogi med synintryck, eller ”söt”, som vore den en smak.
När vi pratar om litteratur som ”sinnlig” rör det sig dock oftast, vill jag hävda, om texter som lyckas aktivera sinnen som lukt och känsel, snarare än de mer dominerande synen och hörseln.
En roman som har just denna sinnlighet är Patrick Süskinds ”Parfymen – berättelsen om en mördare”, först utgiven på tyska 1985 och publicerad i en på lukter påfallande synonymrik översättning till svenska av Ulrika Wallenström året därpå. Huvudpersonen, 1700-talsenstöringen Grenouille, saknar egen kroppslukt men är begåvad med en utsökt näsa som gör honom dels till världens bästa parfymör, dels till en seriemördare som dödar unga kvinnor för att bevara deras doft.
Även Aya Kanbar har i sin poesi visat en särskild förmåga att föra fram det sinnliga, och parfym som ett sätt att beskriva åtrån efter en älskare finns med både i debuten ”Hyperverklighet” från 2021: ”du är en parfym, / med doften av / apelsinblom & vanilj” och ”Aftongata”, utgiven 2023: ”hon är alla noter i min drömparfym”.
Aya Kanbar har i sin poesi visat en särskild förmåga att föra fram det sinnliga
I sin nya diktsamling ”Kalven” fördjupar Kanbar detta tema, och hon gör det med Süskinds roman som ett slags sillage, det vill säga doftspår.
Jaget i ”Kalven” omnämns som G och är på jakt efter sin älskade, Lucia, och hennes doft. Från att doften inledningsvis beskrivits som ”ett prisma” dröjer det inte länge innan jaget vill ”destillera dig” och ”stycka upp din doft & göra den till min skrud, min nya hud”.
Jaget när en dröm om att dränka sig i duet så att de blir sammansmälta: ”in i din arom, in i din fysik”. Samtidigt kommer bevarandet av denna doft till ”det fruktansvärt dyra priset att därpå mista den”, för att använda ett citat ur ”Parfymen”.
Kanbars diktsamling är på alla sätt en både skarpsinnig och kroppslig nytolkning av den mörka kärnan i Süskinds roman. När övergår en förälskelse i besatthet? Och var går gränsen för denna besatthet?
Besatt är diktsamlingen också av parfym, och som parfymentusiast är det tillfredsställande att bocka av ord som ”enfleurage”, ”essens” och ”ackord”. Särskilt träffande blir det i formuleringen ”slitna noter / animaliska tendenser”, som rentav skulle kunna utgöra Kanbars författarskap i koncentrat. Hon utforskar klichébenägna ämnen och språk men lyckas balansera eller skruva dem precis så mycket som behövs för att inte hemfalla åt det banala.
Från att i sina två första böcker haft dikten som huvudsaklig enhet tar Kanbar i ”Kalven” ett steg mot en mer narrativ poesi, där de titellösa dikterna både kan läsas enskilt och som scener i en omvälvande kärlekshistoria.
Bland noterna finns klassiska som jasmin, läder och vanilj, men också människohud, avföring och urin
Jag hade önskat att boken fullt ut hade litat på sin poetiska tonträff och dramaturgiska kurva men här finns också några svagare inslag. Exempelvis gör inte boken tillräckligt mycket av sin övergripande indelning enligt den klassiska parfympyramiden med toppnoter, hjärtnoter och basnoter, och vissa upprepningar och språkliga lekar (som när ”kadaver” rimmas på ”kaskader”) känns väl enkla.
Kanbars sätt att inspireras av ”Parfymen” och skriva om doft är dock allt annat än enkelt. Så har också poeten i samband med boksläppet komponerat en egen parfym med namnet ”Veau”, alltså ordet för ”kalv” på franska. Bland noterna finns klassiska som jasmin, läder och vanilj, men också människohud, avföring och urin …
Jag återvänder till beskrivningen av 1700-talets parisiska stank i inledningen av ”Parfymen”: ”Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin”. Mina associationer går vidare till samtida experimentella nischparfymer, som État Libre d’Oranges ökända ”Sécrétions Magnifiques” med lukt av kroppsvätskor, svett och blod.
Tills jag själv får möjlighet att lukta på ”Veau” inandas jag ”Kalven” som vore boken en parfym.
Dess långa hållbarhet och riklig projektion gör den till en ytterst välkurerad signaturdoft.
Fotnot: Helena Fagertun är översättare och frilansskribent bosatt i Göteborg. Hon skriver just nu på en essäsamling om parfym och litteratur.