Utställningen ”Mellan landskap och konst på Kullen” är ett samarbete mellan Helsingborgs museum och Blå hallen i Höganäs, med syfte att belysa traktens rika konsthistoria under perioden 1818–1918. En kulturgärning, tycker Birgitta Rubin.
Utställning och bok
”Mellan konst och landskap på Kullen – ett sekel av berättelser och måleri”
Helsingborgs museum i Dunkers kulturhus och Blå hallen, Höganäs, t o m 13/9
För tre år sedan gjorde Nivaagaards malerisamling i Danmark en intressant utställning om konstnärskolonierna i danska Hornbæk och svenska Arild, som utforskade ett dittills okänt kulturutbyte tvärs över sundet. Då efterlyste jag att ett svenskt museum skulle gräva djupare i Arilds konsthistoria, utspelad i en sällsynt dramatisk och naturskön miljö i Kullabergs hägn. Där flockades ovanligt många framstående kvinnliga konstnärer tillsammans med manliga kollegor under decennierna runt förra sekelskiftet.
Nu har jag blivit bönhörd. Helsingborgs museum (beläget i Dunkers kulturhus) och Blå hallen i Höganäs har gemensamt producerat den tvådelade utställningen ”Mellan landskap och konst på Kullen”. Den täcker perioden 1818–1918 och samlar 150 konstverk där de en gång skapades, i nordvästra Skåne.
Efterlysningar av konst från den aktuella tiden på Kullahalvön har lett till omkring 100 privata inlån. De hänger nu i Blå hallen, varav ett flertal aldrig tidigare visats offentligt, medan två tredjedelar av verken på Helsingborgs museum är nyförvärv till samlingen.
Just att svenska museer ägt så få verk från blomstringstiden i denna trakt är ett skäl till att konstnärskolonin i Arild länge har varit förhållandevis okänd. Konsten skingrades och försvann in i privata hem eller utomlands.
Men på senare år har intresset ökat och även forskningen tagit fart. Den ideella föreningen Arildkonstnärernas vänner publicerade häromåret en rikligt illustrerad bok om konstnärskolonin, med 56 fylliga biografier, varav en tredjedel om kvinnor (se arildkolonin.se). Nu finns också en forskningsbaserad bok som fördjupar den aktuella utställningen, författad av curatorerna Martin Schibli och Karin Kardell.
Både den uppdaterade konsthistorien och duoutställningen är en kulturgärning. Motiven från omgivningens mångskiftande naturtyper bjuder på allt från pastorala scenerier till elementens raseri. Stilmässigt går det från romantiken över till naturalism och friluftsrealism, följt av symbolism och tendenser till impressionism och expressionism.
Här finns mäktiga vyer från Kullaberg, med ovädersmoln över den vilda klippkusten och de karga ljunghedarna, såväl som mer idylliska lövskogskatedraler och strandvyer från pittoreska fiskelägen i Arild och Mölle.
Här syns skepp i horisonten, skimrande ljusspel över havet och glödande solnedgångar. Därtill folkloristiska skildringar av den strävsamma bonde- och fiskarbefolkningen, liksom den framväxande badturismen vid förra sekelskiftet (som Nationalmuseum lyfter fram i sin stora höstutställning ”Till havet!”). Friluftsmålarna porträtterade även varandra på plats och det livfulla sociala umgänget i Arild, en fristad för båda könen.
Bäst är att börja på Helsingborgs museum, som visar ett 40-tal målningar, teckningar och grafiska blad, plus skissböcker och kulturhistoriska föremål som Mor Cillas gästbok med 60 konstnärsnamn. Denna ”hedersgumma” drev ett värdshus under fem decennier i Arild, en samlingsplats för konstnärer på samma sätt som Brøndums i Skagen, där fester och heta konstdiskussioner avlöste varandra.
På Nivaagaards utställning var de svenska motiven i majoritet, då trafiken över vattnet i huvudsak var enkelriktad. Många konstnärer som återkom till Kullahalvön och framför allt Arild var danskar, som i vissa fall även bosatte sig där. Men även några norrmän, finländare och tyskar figurerar.
Faktum är att de som först upptäckte Kullaberg inte var svenska konstnärer. Detta understryks i den nya boken – som pekar ut kopplingar till Konstakademierna i Köpenhamn och Düsseldorf bland de namn som tidigast lockades till Kullahalvön under 1800-talets första hälft.
En enkel förklaring är att Danmark saknar motsvarigheter till Kullens vresiga klippformationer och storartade utsikter – närliggande dessutom, till skillnad från Norges höga fjäll och djupa fjordar. De danska guldåldersmålarna sökte sig först ut till Själlands nordkust och skildrade utsikter över Öresund. I fonden skymtade Kullen, som redan på 1830-40-talen blev ett bekant motiv för särskilt danska men även tyska konstnärer.
Men först på plats var den norske landskapsmålaren Johan Christian Dahl 1817, vid tiden för romantikens genombrott. Romantikens målare sökte sublima motiv och Kullabergs otämjda natur motsvarade strömningens ideal, med sina väldiga stup ner i havets skummande vågor. Att sjövägen passera den spetsiga udden med sina förrädiska rev var farofyllt och de häftiga väderväxlingarna bjöd på fascinerande ljusfenomen över himmel och hav.
Skeppsbrott var vanliga och ett favoritmotiv för Düsseldorfsmålaren Marcus Larson, som var förste svensk på plats, representerad på Helsingborgs museum med målningen ”Brinnande ångfartyg på klippgrund” 1858.
Här finns annars flera fina motiv från Kullen av Fredrik Christian Kiærskou, lärare på Köpenhamns konstakademi till skåningen Gustaf Rydberg. Han var en trogen sommargäst i Arild under två decennier och en central gestalt bland de återkommande skånska konstnärerna. Rydberg var en viktig inspirationskälla för den yngre Olof Krumlinde, som bodde både i Mölle och Arild, där han hade ett sommarhus.
Dessa Skånemålare är båda väl representerade i utställningen. Enda inlånet på Helsingborgs museum är Gustaf Cederströms ”Kristus predikar för fiskarna”. Den aktade historiemålaren beskrev Arild som ett litet paradis och förklarade sitt motiv med att det låg något ”gammaltestamentligt öfver nejden”.
När friluftsmåleriet spred sig från Frankrike under 1870- och 80-talen, underlättat av nymodigheten oljefärg på tub, ledde det till en uppblomstring av konstnärskolonier på natursköna platser i centrala och norra Europa. De danska akademiekamraterna PS Krøyer och Viggo Pedersen besökte Arild många gånger, liksom Hornbæk och framför allt den mer berömda konstnärskolonin i Skagen.
Charlotte Wahlström, som under en stipendieresa vistades i konstnärskolonin i Barbizon 1889, tog sig efter det till Arild. På Helsingborgs museum fastnar jag särskilt för hennes allt annat än insmickrande motiv från de ödsliga ljunghedarna på Kullaberg. De är samtidigt förunderligt vackra med sina mörkvioletta och rosaröda färgskiftningar.
Wahlström har även flera verk i Blå hallens utställningsdel, som drivs av en ideell förening. Här är urvalet ojämnare och inramningen spretigare, men samtidigt ges en bredare bild av en lång, brokig konsthistoria. Här har man för övrigt utgått från texter av konstnären och konstvetaren Lars Vilks, vars träskulpturbygge ”Nimis” är en folkkär attraktion i Kullabergs naturreservat.
Arild seglade upp som ett ”konstens eldorado” på 1870-talet, en målerisk miljö med smala gränder, bebyggelse som klättrar upp för branta terrasser och prunkande trädgårdar, därtill ett säreget släpljus som får färgerna att skifta.
Anledningen till att så många kvinnor sökte sig till Arild var nätverket kring Elisabeth Keyser – en skicklig konstnär och socialt samlande kraft som sommartid flyttade sin målarskola från Stockholm till Arild med start 1889. Keyser lockade både kollegor och kvinnliga elever till målarskolan i nära ett decennium, varav många försörjde sig på att måla porträtt.
Nivaagaard hade bara en mager representation av det femtontal kvinnor som vallfärdade till ”konstläget” Arild, som nu får en betydligt bättre belysning. Emilia Lönblad var en av de begåvade eleverna på målarskolan, liksom Gisela Henckel Trapp, som senare uppförde ett katolskt kapell i Arild. För mig är okända talanger roligast att upptäcka på utställningen, som Paulina Odenius, Hedvig Tegnér och framför allt Sophie Stjernstedt. Hon är representerad med flera atmosfäriska skildringar från Arild och hade släktband till Krapperups slott, som gjorde den första lilla utställningen om konstnärskolonin 1987.
Dansken Bernhard Middelboe, som gifte sig med skånska Hilda på hotellet Rusthållargården i Arild var akademiekamrat till PS Krøyer, som åtskilliga gånger från 1871 till 1895 gästade byn. Inget verk av den högt värderade konstnären finns med på utställningen, däremot två av hustrun Marie Krøyer: ett inkännande porträtt av en fiskarpojke och ett ljuvligt litet blomsterstilleben med en slokande rosa ros.
Middelboe är däremot representerad med hela 11 verk på Blå hallen, varav den bästa är genremålningen med en vedsamlande fiskarfru som spanar ut över havet (underförstått efter maken). Strindbergs besök i Mölle, då han även besteg Kullens topp, resulterade i en kolteckning med en påfallande mörk havsutsikt.
Det är fantastiskt att få se så mycket, så varierad och till stor del förstklassig konst från Kullen som i denna utställning. Ambitionen att lyfta fram Arildkolonin som en betydande skandinavisk konstnärskoloni lyckas man verkligen med.
Men det saknas nyckelverk från andra, större konstinstitutioner. Som Richard Berghs mäktiga, nationalromantiska ”De gamla vid stranden” (som Blå hallen dock har förstudier till). Olof Krumlindes monumentala mästerstycke ”Havet” saknas också, liksom landskapsmålaren Jacob Silvéns pärla från Arild 1880. Där syns kvinnliga och manliga konstnärer måla sida vid sida under vita parasoll en solig sommardag vid Skälderviken.
Men som curatorerna påpekar i boken, utställnings- och forskningsprojektet är ett startskott. Syftet har varit att teckna ett sammanhang och ett ramverk för den konstnärliga utvecklingen på Kullen, en tid även präglad av tilltagande turism och förbättrade kommunikationsmöjligheter. Hundratals konstnärer lockades till trakten och producerade tusentals verk, och än i dag finns en livaktig kulturmiljö i Kullabygden. Så fortsättning följer.