Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mina första lärospån som forskare handlade om vad rikspolitiker tyckte var en specifikt svensk matkultur. Normalt sett är politiker fåordiga om den här typen av kulturvärderingar. Men min plan för att komma åt det de var förtegna med var att ”analysera baklänges”. Alltså utgå från att den mat som man talar varmt om också berättar det man innerst inne tycker är kulturellt mest meningsbärande. Mitt undersökningsfält blev ministermåltiderna under Sveriges första EU-ordförandeskap våren 2001.
Forskningsfrågan dök upp direkt efter att statsminister Göran Persson (S) understrukit att hela Sverige skulle inkluderas. De tolv ministermötena spreds därför ut från Kiruna i norr till Malmö i söder, och maträtterna i ministermåltiderna, som är näst högsta statsnivå, skulle ha en tydlig regional koppling. Men det vägvalet blev en tulipanaros; lätt att säga men en utmaning att genomföra.
Alltid nytta före njutning.
Skälet är att vi i Sverige sedan 1900-talets mitt haft en kraftfull standardiseringspolitik. Folkhemmets livsmedelsidé har sedan 1930-talet varit att aktivt få bort regionala olikheter på kött och grönsaker för att pressa priserna, effektivisera odling, uppfödning, tillverkning och handel, samt ha ett hårt fokus på naturvetenskap (näring, fettfrihet och folkhälsa) men inte på kultur (traditioner, arv och gemenskap).
Från början var idén också länkad till kohandelsuppgörelsen 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet med nationella skyddsförtecken. Man kan ännu se spåren av den i vår tid med matmoraliska nyordsformer som skräpmat, tomma kalorier, klimatsmart eller grönt. Alltid nytta före njutning.
EU-ministermenyerna 2001 kom att innehålla livsmedel som speglade vad politikerna då tyckte var regionalt men kanske än mer nationellt. Statsministern fick med hela Sveriges paradmatkultur vid en av sina måltider genom att bjuda på löjromsägg på kavring med kräftröra och Västerbottensost, och älgtournedos med kanel- och hjortronsås.
Däremot inte inlagd sill i någon officiell meny. Den är alltför kulturell, alltför svensk. Dessutom en trojansk häst med en inhemsk utmaning – den ledsagas ofta av snaps, och sprit kan när som helst bli till ett moralpolitiskt problem. Men, på buffédukade måltider kunde sillen förekomma då den där kunde väljas bort.
Nästa omgång svenskt EU-ordförandeskap var hösten 2009. De politiska frågorna handlade nu om livsmedels miljöpåverkan. Dessutom hade postmodernitetens crossover-ideal slagit igenom i att bjuda på svenska specialiteter men i ny tappning. Vid ett tillfälle bjöds EU-gästerna på en klassisk svensk räksmörgås som lunchmat, vilket måste ha varit mycket exotiskt.
Nu är det drygt 25 år sedan min studie. För att få syn på vår tids politiska matvärderingar om klimat- och hållbarhet behöver man byta källor. Livsmedelsverket ger med sin pågående ”Upphandling av livsmedel för krisberedskap” (maj 2026) en indikation om den politiska skillnaden mellan matkultur och nutrition. De livsmedel som ska läggas i förråden ska ha en hållbarhet till 2051 samt vara sådana som ”uppskattas av personer från nordiska länder, olika generationer och personer med olika kulturell bakgrund samt ej vara för kryddstark”. Det sista en anpassning till det som brukar kallas för svensk smak. Speciellt för beredskapsmaten är att den ska bli kulturell genom att endast blandas ut med vatten, nästan en slags instant food culture mixture.
Framtidsmat handlar om tidseran efter att den kulturella beredskapsmatens bäst före-datum löpt ut.
Men vad är då den gemensam smaknämnaren bland nordbor? Är det regionalmaten från EU-ministermöten eller mer vår tids flexitarianska vegobiffar? Och vad vill kvinnor äta till skillnad från män? Svårigheten för både myndigheter och politiker kommer dessutom vara att gissa vad den här veckans nyfödda kommer att gilla som 25-åringar år 2051. Kanske kan man anta att de kommer att gilla ”klämmisar” för sådana äter små barn i vår tid. Men hur förrådsmaten ska matcha ”olika kulturella bakgrund” är mer oklart.
En viktig sak för de närmaste decenniernas matpolitik som Livsmedelsverket visar är att begreppet beredskapsmat på ett avgörande sätt skiljer sig från det som i den allmänna debatten brukar kallas för framtidsmat. Alltså den med ett högt teknikinnehåll, som cellodlat kött eller alger som ett nytt protein, och inte sällan något vi inte äter i dag.
Framtidsmat handlar om tidseran efter att den kulturella beredskapsmatens bäst före-datum löpt ut. Den är mer forskningens och teknologiernas ansträngning att lösa samtidens problem med livsmedel som ska sättas in efter beredskapsepokens slut. För ingen är så säker på de värderingar som råder efter seklets mitt att den redan i dag vågar lägga framtidsmaten i beredskapsförrådet. För vad händer om 25-åringarna, när de bryter förrådssigillet, inte alls känner uppskattning över att finna att vår hjälpande matkulturella hälsning består av konserverade alger och insektsmjöl?
Läs även