Aya Kanbar
Kalven. Nirstedt/litteratur. 103 sidor.
David Zimmerman är författare och skribent på kultursidan.
Feel good-historien om den unga poeten Aya Kanbars fyrverkerikantade intåg i svensk litteraturoffentlighet har få motsvarigheter. Hon dundrade in med debuten ”Hyperverklighet” som sjuttonåring och fick kritikerna att ramla baklänges med uppföljaren ”Aftongata” två år senare. Prisnomineringar, nyskrivna dikter i DN Kultur, sommarprat – vi älskar henne! När jag står inför hennes tredje bok ”Kalven” är det lika bra att erkänna: det hela har gjort mig en smula olustig.
Och det är inte främst Kanbars fel. Jag ser framför mig ett lätt byte för en medielogik som älskar sensationella personer och historier bakom böcker, mer än själva böckerna. Är de lika sensationella? Jo, visst avtäcker ”Aftongata” uppenbar talang. Men jag skymtar en tendens i den som jag kämpar med i flera nya diktböcker. Branta utsagor och spektakulära bilder kan staplas till dikter på ett för mig ganska godtyckligt sätt. En dikts nödvändiga, inre logik bör nog aldrig kunna begripas fullt, men läsaren måste kunna förnimma den, annars scrollar vi bara belåtet igenom dikten och glömmer den.
Varför skulle en skicklig poet i vardande ändra något som alla älskar? Ja, på sätt och vis är också ”Kalven” en väntad fortsättning. Kanbars säregna, lika extatiska som dekadenta bildvärld är sig lik. En ramberättelse framträder, en vild, mörk och erotisk relation blixtrar till mellan jaget, som tycks gå under namnet G, och en kvinna som kallas Lucia. Konjak och cigarettaska. Paris och franska glosor. Lyx och excess. Kroppsvätskor, parfymer: den yttre rekvisitan är laddad som hos Bruno K Öijer. På en av de första sidorna klottrar jag ”Rimbaud! Verlaine!” i marginalen och på sidan 63 hittar jag dem båda med jaget i en bar – den här poesin nekar sig inget av det goda. G säger sig vara ”ihålig som insekter”, och vi vet hur det är med tomma skal: lystna efter att fyllas. ”Kalven” är helt enkelt en dikt om begär.
Låter det plastigt, kitschigt? Nej, jag tror på detta begär. Det vibrerar. Och anledningen är något Kanbar i sin tredje bok hittar i formen. Dikterna är kortare och betydligt mer åtstramade nu. I stället för att mata på med spänstiga liknelser och metaforer, utan nödvändig slutpunkt i sikte, vågar många dikter i denna bok koncentrera sig på en bärande liknelse, nå fram till en kärnfull utsaga. Och då kan dessa få vara hur underbart obegripliga som helst: ”i gyllene & vinröda paris / kläcktes jag gång på gång / som ett plasmatäckt kreatur”. Ett vadå? Skitsamma, ge oss mer!
Att dikterna blivit mer avklarnade betyder knappast att Kanbars register smalnat av. Några högtravande rader kan oironiskt låta som Hölderlin och följas av något om en lunga fylld av – mjukglass? Nästan vad som helst kan hända. Men jag litar på att det måste hända, att det mörka begär som flåsar genom dikterna trevar sig målmedvetet mot en bild, en insikt, en slutrad dit just denna dikt behövde gå:
efteråt stod du framför mig i sedelregnet
under aftonhimlen som krackelerar
publiken var registrerad
& jublade från taxis på gatan
G, jag törstar efter din bekräftelse & uppmärksamhet
du vet,
vi dras till de skurna halsarna i sagorna;
vid såret uppenbaras människans doft
Den här sura gubben ger upp. Hämta fyrverkerierna. Aya Kanbar är grym.