När jag pluggade i Uppsala för många år sedan höll församlingen ”Livets ord” på att växa fram och skapade en del rubriker. Pastor Ulf Ekman sprang omkring på scenen som en galning och talade i tungor, jabba dabba doo, och knuffade ner folk som hade uppnått någon slags religiös extas och sannolikt var mottagliga för det mesta. De hade medryckande musik och frågade människor på gatan om de ”tagit emot Jesus i sitt hjärta”. Jesus själv ställde aldrig den frågan till någon utan öppnade istället sitt eget hjärta för samhällets utsatta och marginaliserade, de som inte tillhörde eller hade en självklar plats. Barmhärtighet. Medmänsklighet. Frihet från förtryck. Gamla Jesus-grejer, bara.
Det där fenomenet var ganska nytt i Sverige då. Ulf Ekman hade gått på bibelskola i USA och tog med sig ett annat sätt att leva ut sin kristna tro på. Lite som wrestling i kristen version: show, pengar och entertainment. Det lockade en del som ville ha mer action än den ”älgvandrings-upplevelse” som man tyckte erbjöds i t ex Svenska kyrkan. Sedan blev Ulf Ekman katolik och Livets ord splittrades väl upp i många olika grupper och församlingar. Men fenomenet poppar upp igen och sociala medier är fullt av demonutdrivnings-shower och kristna gatupredikanter som skriker aggressivt i högtalare om synd och omvändelse. I flödet finns också idén om ”bibliska/kristna äktenskap” som väl mer är en strategi för män att få sina hustrur att alltid vara tillgängliga för sex, aldrig gnälla och se till att det alltid finns mat på bordet. Mer än något Gud själv skulle ha tänkt ut. Påminner ju en del om den kvinnosyn som odlades i Islamiska staten, om än något snyggare och mer manipulativt paketerad, vilket väl i sig är något värt att reflektera över.
Senare kom Knutby och som ofta med sekter av olika slag mynnade det ut i manipulation och sexuella övergrepp. Utifrån och efteråt är det nästan obegripligt hur människor kan vara kvar i en så uppenbart förtryckande, osund och verklighetsfrånvänd miljö. Men när du är mitt i det är du innesluten i ett skal av ogenomtränglig pansar: bekräftelse från den egna gruppen, en känsla av utvaldhet, rädsla för förvisning och Guds eviga straff. Kritiska röster tolkas som uttryck för demoner och ständiga attacker utifrån.
Det talas ganska lite om den radikalisering av unga kristna som pågår på nätet och i olika kristna församlingar. Konservativa och allmänt sunkiga värderingar kläs i kristen språkdräkt och legitimeras genom olika bibelord och Guds vilja eller plan. Det är också en kristendom som blir hård, aggressiv, dominant, manscentrerad, nationalistisk, inte sällan i allians med det högerextrema och blind för ”dom andras” utsatthet och lidande.
I Bibeln våldtar den äldre mannen Abraham sin unga slavflicka Hagar, efter att hans hustru Sara ”gett henne” till sin man. Hon blir gravid och flyr ut i öknen där ”Herrens ängel” driver henne tillbaka till sina plågoandar. Det är en text som finns i våra gudstjänster, återkommer varje kyrkoår och som vi lyssnar till sådär obekymrat och överseende. Ibland säger den som läser: ”Så lyder Herrens ord” och församlingen svarar: ”Gud, vi tackar dig”. Det är ju egentligen absurt och svårt att avgöra vad det är att tacka för, men ingen vill ställa till besvär och öppna Pandoras ask av gudsbilder och människosyn. Så vi fortsätter läsa. Och tacka.
Tills vi inte gör det längre. Tills Gud själv försiktigt ber om ordet och vänder upp och ner på allt. Barmhärtighet. Medmänsklighet. Frihet från förtryck. Jabba dabba doo.