Den 13 september gäller det. Det är inget mindre än människovärdet och skapelsens integritet som står på spel. Den som står för livet kan inte stödja något av Tidöpartierna och som kristen har man inget annat val än att rösta på ett rödgrönt parti. Det är fråga om status confessionis, vilket betecknar ett så allvarligt tillstånd att den kristna kyrkan måste ta politisk ställning offentligt.
Detta skrev teologen och prästen Anna Karin Hammar på sin Facebooksida häromdagen, ett inlägg som blev till en artikel i Kyrkans Tidning.
”Status confessionis är ju ett begrepp som förknippas med Bekännelsekyrkan i Nazityskland och kampen mot apartheid”, skriver Hammar till tidningen och hänvisar alltså till den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer som vägrade acceptera nazisternas förbud mot präster med judiskt påbrå, och till det groteska rasförtrycket i Sydafrika. ”Tidööverenskommelsen hotar klimat, miljö och människovärde på ett för Sverige unikt vis.”
Det är faktiskt urlöjligt.
Sverige har bland de lägsta CO2-utsläppen per capita i hela Europa. Minskningen har gått lite långsammare den här mandatperioden än förra. Det kan man tycka är fel och effekten av för lågt satta ambitioner, men fortfarande hör Sverige till den kategori av länder i västvärlden som har lägst utsläpp.
Debatten om hur skogen ska brukas och vad som ska ske med den kvarvarande naturskogen i Sverige är viktig, ödemättad faktiskt. Och hur mycket pengar ska man lägga på att återställa Östersjöns bottnar? Låt den gamla skogen vara och spendera så mycket som behövs för att rehabilitera vårt innanhav. Så känner jag.
Men jag förstår också att det handlar om avvägningar, om äganderätt, om andra länders utsläpp och lagstiftning, om olika sätt att registrera och hantera skyddade områden, om hur markägare ska ersättas, om hur Försvarsmaktens behov ska vägas mot specifika miljöhänsyn, och så vidare och så vidare. För att inte tala om maten som produceras och skatteintäkterna från skogsbruk. Gruvnäringen gör stora ingrepp i naturen, men kan också skapa välstånd och vitalitet i vad som annars hade varit avfolkningsbygd.
Det rör sig alltså om ett kluster av extremt komplexa politiska frågor.
Man kan, återigen, tycka att Sverige borde ha högre ambitioner, men är den borgerliga regeringens klimat- och miljöpolitik verkligen skäl nog att beordra alla kristna att för bekännelsens skull rösta rödgrönt?
Och så var det människovärdet – värdet på ett människoliv. Här skulle man kunna hävda att Tidöpartierna faktiskt har uppgraderat människovärdet genom att göra kampen mot den dödliga brottsligheten till högsta prioritet. Antalet människor som skjuts ihjäl eller skadas i gängrelaterad brottslighet är lägre än på många år, likaså det totala antalet mord: 84 förra året, att jämföra till exempel med 124 stycken år 2020.
Är det inte en fråga om människovärde att skydda mänskligt liv? Vad kommer att hända när de tidsbestämda lagar som har gett polisen redskap att bekämpa gängen löper ut? Kommer en rödgrön regering att förlänga dem? Kommer V och MP att gå med på att tillåta nya, nödvändiga tvångsmedel som gör att polisen kan hålla jämna steg med gängen? Hittills har båda dessa partier varit emot det mesta som införts. Det kanske rentav finns fog för att påstå att rödgrön politik är ”ett hot mot livet”?
Om jag ska vara lite generös så gissar jag att det är det senaste årets utvisningar som fått Anna Karin Hammar att tala om hotet mot människovärdet. Det finns starka invändningar mot en del av de utvisningar som skett, och regeringen har också backat väsentligt när det gäller de så kallade tonårsutvisningarna.
Men även inom detta område handlar politiken om avvägningar. Den strikta asylpolitiken och den hårt begränsade anhöriginvandringen kan tyckas omänsklig. Men det är en legitim åsikt – ett obestridligt faktum, skulle vissa säga – att Sverige inte förmår integrera alltför stora mängder människor från för oss främmande kulturer i Afrika och Mellanöstern.
De svenska förorterna talar sitt tydliga språk. Segregationen i så gott som hela Europa talar sitt tydliga språk. Den växande antisemitismen i västvärlden talar sitt tydliga språk. Hammar kanske tycker att segregationen och brottsligheten och den alltmer trängda situationen för Europas judar är ett pris värt att betala – men nog måste det vara något slags skämt att man som kristen inte skulle kunna tycka annorlunda och rösta för en fortsatt stram invandringspolitik?
Anna Karin Hammar är bara en enskild präst – även om hennes politiska åsikter rimmar väl med hur tankegångarna går hos en del av ledargarnityret inom Svenska kyrkan – och hon får tycka vad hon vill och framföra vilka underligheter som helst på sin Facebooksida. Hennes egen avhandling om dopet – vi kanske ska säga ”omförhandling” – är nog ett större hot mot de lutherska bekännelseskrifternas syn på människan, skapelsen, synden och nåden än Ulf Kristerssons regering.
För Hammar bryr sig egentligen inte om bekännelsen, så som den har tolkats av lutheraner världen över. Hon använder den och omtolkar den som hon vill för sina egna liberal- och queerteologiska syften. Hennes politiska åsikter är den egentliga religionen. Evangeliet är inte syndernas förlåtelse utan en humanekologisk utopi och en marxistiskt inspirerad rättvisa. Hennes rop på status confessionis kan man således bortse från. Det är fullständigt proportionslöst.
Men Hammars inlägg är samtidigt symptomatiskt. Hela samtiden ljuder av undergångstoner. Trump. Klimathotet. AI. Islamiseringen. Terrorn. Antisemitismen. Putin. Högerpopulismen. Artdöden. Varje politiskt läger har sina undergångnarrativ. Jag är själv mer rädd för vissa scenarier än för andra. Men jag är också oerhört trött på kristna som inte fattar att deras egna politiska åsikter inte nödvändigtvis utspringer ur deras kristna tro:
Pröva tanken att dina åsikter om miljöhänsyn, migration, islam och skatter snarare grundar sig i en känsla. ”Jag känner att detta är rätt och rättvist/fel och upprörande” är nio gånger av tio en sannare utsaga än ”den kristna tron tvingar mig att tycka si eller så, engagera mig för ditt eller datt.”
Du är kristen och du har politiska åsikter. Du är kristen och du brinner för det ena eller det andra. Det skulle kunna vara så att du lutar åt vänster i fråga om ekonomisk politik och därför letar upp Jesuscitat som du tycker stämmer in på din politiska ideologi. Det skulle kunna vara så att du tvärtom ogillar statlig omfördelning och därför påpekar att Jesus talade till enskilda individer och inte höll statsvetenskapliga föreläsningar.
Det skulle kunna vara så att din syn på staten är libertariansk och att du därför hellre läser Paulus ord om att staten ska skydda goda människor mot onda människors våld. De vänsterkristna pekar på profeternas ord om att behandla främlingen väl; de högerkristna invänder att det nog knappast innebar att israeliterna skulle låta främlingarna slå sig ner i stora enklaver, bygga tempel och tillbe sina främmande gudar där.
Ja, tänk, det skulle kunna vara så att Bibeln inte ger några entydiga anvisningar om hur en kristen medborgare i en senmodern, sekulariserad, liberaldemokratisk stat i en globaliserad värld bör rösta. Det skulle kunna vara så att din tro och dina politiska åsikter samspelar på ett psykologiskt aningen mer invecklat sätt än att det ena helt enkelt ger det andra. Kanske spelar det större roll vad dina kompisar inom kyrkan/akademien/medierna tycker än vad du på egen hand utläser i Bibeln.
Tänk att det ska behöva sägas.
Politiska frågor är komplexa; man kan ta fram förstoringsglaset och titta på de enskilda fallen, eller så kan man zooma ut och se på de långsiktiga effekterna. Vilket du väljer kan avgöra din politiska åsikt. Din kristna tro ger dig inte frikort att spela dum, att låtsas att världen är svartvit och att politiken består av helt igenom goda eller helt igenom onda val.
Och som till åren kommen disputerad teolog borde man i vart fall ha lämnat söndagsskolans förenklade världsbild bakom sig för länge sedan.