”Jag skulle varit någon annan i dag om det här inte hade hänt för 20 år sedan.”
Vilken inledning. Jonas Bonnier medger att han ljugit för nära och kära, smusslat och skarvat. Nu ska vi få veta sanningen.
Men först en re-cap av hur det är att växa upp med efternamnet Bonnier. Man kan gå i kommunal skola och bli hackad på, samt ha barnsköterska och privatchaufför. Man kan vilja bli författare utan att ha läst ut en bok i sitt liv och få sitt andra manus antaget av ett Bonnierägt förlag.
Jonas Bonnier är högst medveten om att hans livslott väcker få sympatier och håller tonen lätt. Till och med de upprepade dödshoten mot hans pappa fladdrar han över som en bris. Det är långt ifrån när David Lagercrantz gjorde upp med sitt efternamn i ett sårigt sommarprat för tio år sedan.
Vem?
Jonas Bonnier är född 1963 och växte upp på Djurgården i Stockholm.
Han debuterade som författare 1988 och har skrivit ett flertal romaner, samt krönikor och kåserier.
Under 90-talet drev han olika tidskrifts- och mediebolag, innan han 2004 klev in i ledningen för Bonnierföretagen, först som vice vd och därefter som vd fram till 2013.
På senare år har han rönt framgångar med de dokumentära romanerna ”Helikopterrånet” (2017), ”Knutby” (2019) och ”Spionen Bergling” (2022).
Så, avslöjandet. När Jonas Bonnier står mitt i livet, som vice vd på Bonnier AB och med flera utgivna böcker, sågas han av den legendariske kritikern Nils Schwartz i Expressen. Udden är riktad mot efternamnet: ”Det är lika engagerande att läsa Jonas Bonniers roman som att se Kamprad skruva ihop en Billy-bokhylla”. Ridå för författarskapet.
Eller? Njäe, den som en gång börjat skriva har svårt att sluta. Det får bli en pseudonym.
Och håll i er nu.
Jonas Bonnier är – trumvirvel – Tim Davys.
Trillade du av stolen? Nej, inte jag heller, men säkert folk i förlagsbranschen. Tim Davys är nämligen fram till nu den enda svenska pseudonymen utöver Bo Balderson som aldrig avslöjats.
Romanerna utspelar sig i en värld befolkad av råbarkade gosedjur som ställs inför moraliska dilemman och ond bråd död. Det första manuset och tre utlovade uppföljare såldes efter en osannolik hype på bokmässan i Frankfurt.
Tyvärr var det få som sedan läste böckerna, och av de grandiosa filmatiseringsplanerna blev det bara en mindre teateruppsättning i Prag. Om inte det senaste samtalet från Jonas Bonniers amerikanska agent visar sig ge något, vi får se.
Det är i alla fall en bra historia, och Jonas Bonnier är också bra på att berätta historier. Men det är något som skaver i den här skrönan. Så hittar jag ett gammalt inlägg på Boktugg, som handlar om Tim Davys verkliga identitet.
Conny Palmkvist, författare och kritiker, gav en sval recension till den första Davysromanen ”Amberville” i HD och reflekterar några år senare över uppdraget:
”Jag minns det eftersom jag faktiskt funderade över mitt ordval lite längre för första gången någonsin – vem var det egentligen jag gav en rätt trist recension[...]? Tänk om personen jag skrev om var chefen på förlaget som jag just då befann mig på[...]?”
Makt och inflytande tar liksom aldrig semester. Ska man då inte kunna vara förlagstopp och författare samtidigt i detta lilla land? Jo. Men det är inte lätt att heta Bonnier, ens under pseudonym, och det får man kanske stå ut med.
Sommarpratare 25/6
Jonas Gren, författare