Den unge Flanören trodde att det räckte med att spela obrydd för att bli en stjärna på gymnasiet. Men det krävdes kraftigare sociala tricks än så.
Efter tre högstadieår där jag sett min sociala status sjunka till en lägre nivå än jag tyckte mig vara förtjänt av, visste jag att jag skulle behöva en ny, tydlig, strategi. Efter sommarlovet skulle jag börja på gymnasiet och en helt ny skola. Jag var fri från min tidigare image som halvtönt och kunde nu bli precis vem som helst.
I min fantasi såg jag hur jag på skolans första dag satte mig bredvid klassens snyggaste tjej och började prata sådär charmigt retsamt som coola killar i filmer gör, där man inte vet om de tycker om tjejen eller om de är elaka. I sista stund bestämde jag mig dock för en annan strategi: jag skulle vara tyst och mystisk. Det skulle visa sig vara ett fatalt felsteg.
Att sitta tyst och hoppas att andra ska komma till dig fungerar kanske om du är en väldigt attraktiv tjej, men nästan aldrig annars. Verkligheten är tyvärr inte sådan som i SVT-serien ”Parterapi i Gagnef”, där en hel by väljer att ställa om sina liv för att en anonym och lealös Stockholmare ska få ligga.
Men det fattade förstås inte min 15-åriga förlaga. Jag var fortfarande marinerad i ett slags ungdomlig hybris där jag var världens mittpunkt. Aldrig skulle jag behöva ta några egna initiativ, äventyret skulle komma till mig bara jag drömde hårt nog.
Så där satt jag, nästan hela första skolåret, utan att göra några egna försök till sociala kontakter. Pratade med folk gjorde jag förstås, vid de få tillfällen andra tog initiativ till det. Men resten av tiden satt jag längst bak i hörnet och tyckte synd om mig själv, trots att jag likt Knyttet satt i en situation som till fullo var följden av mina egna korkade beslut. ”Ve mig som måste stå ut med denna enorma ensamhet”, satt jag och tänkte, utan att fatta att det enda som egentligen krävdes var typ ett enda kontaktförsök.
Lyckligtvis hade jag andra kompisar som jag umgicks med utanför gymnasieskolan. Och vissa av dem kunde fixa vin. I början av tvåan tjuvlyssnade jag på några klasskamrater som beklagade sig över att de inte hade någon alkohol till festen de skulle anordna i helgen. Det var då jag till slut insåg att jag stod framför min räddning. Jag tog fram mitt glittrigaste leende och lutade mig coolt mot väggen.
– Behöver ni hjälp att fixa dricka eller? sa jag.
Det var allt som behövdes. Jag ställde mig vid en metaforisk dörr och gick in – så började ungdomslivet.
Flanörens senaste kåseri: Varsågod, här är mitt knep för att välja vänner
Alla DN:s kåserier finns samlade här.