Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Trädgården var ursprungligen viktoriansk, men arbetarna blev tvungna att överge den för att dra ut i första världskriget, och den föll i glömska, närmast ruiner. Nästan hundra år senare besökte jag den restaurerade versionen, en plats som av någon turistmedveten ansvarig fått namnet ”Heligans förlorade trädgårdar”. Ett paradis i Cornwall, England, fullt av häckar, planteringar, skulpturer, raviner och gamla växthus. Det var där jag för första och hittills enda gången såg en europeisk ananasodling. Arkeologer hade grävt fram ett av de tidigaste exemplen på en brittisk sådan just där, och trägårdsmästarna var i färd med att odla på viktorianskt vis.
Att odla ananas, Ananas comosus, i ett kallt klimat är inte helt enkelt. Det är som bekant en tropikväxt, en vass liten buske som föredrar temperaturer mellan 25 och 32 grader och hög luftfuktighet. Men man kan gräva ner ananastopparna i jorden i så kallade varmbäddar, där de omges med stora mängder gödsel och garvarbark (tanninrik bark som tidigare användes för att garva djurhudar), som genom en fermenteringsprocess långsamt avger kontinuerlig värme. Odlingen glasas in i ett lågt miniväxthus – eller ananaskast, som jag får lära mig att de kallas – för extra hetta och fukt.