Han är född i Sverige i januari 1998 och uppvuxen i Rinkeby. Men Sveriges bästa, största och just nu mest intressanta rappare börjar sin nya låt med året 1991 och inbördeskriget i Somalia.
Det var nämligen då hans föräldrar flydde till Sverige.
”1991” är också namnet på låten, som består av ett sex minuter långt flow som ursprungligen spelades in som del av ett konstverk.
Verket av Liban Abshir Mohamed visades på Nationalmuseum i Stockholm i februari. Där artisten, som annars är bosatt i Berlin och vars Sverigespelningar ställts in på löpande band de senaste åren, faktiskt medverkade.
Nu är ”1991”, som handlar om artistens bakgrund och om att bli rekryterad till ett gäng som 13-åring, alltså släppt.
”Den här låten är till er från mitt hjärta” skriver Yasin till fansen på sin Instagram.
Och visst, det är ingen trallvänlig ”Trakten min” det rör sig om (låten som blivit utnämnd till Sveriges inofficiella nationalsång).
Snarare tänker jag på den i samma tradition som Lawrence Ferlinghettis ”Autobiography” eller Sonja Åkessons svenska tolkning.
Det är långt ifrån första gången Yasin berättar om och kommenterar sitt liv. Vem han är, vad han kommer ifrån.
Oftast sker det i låtar. I andra hand i intervjuer – men det är mycket, mycket sällsynt. Mohamed Yussufs reportagebok ”Nation av poeter” från förra året är ett undantag – men inte utan fläckar. Bäst är Mats Nileskärs intervju med en ung Yasin som sitter inne för grovt vapenbrott 2019.
Men i ”1991” berättar Yasin för första gången om kriminaliteten med tydlig distans. Med den vuxnes blick kan han se sig själv för det han en gång var: ett rekryterat barn.
”För att förstå den här historien, jag måste ta dig bak i tiden” rappar han. Och så tar han oss från kriget, till ”Rinkeby, där läkare och bönder faller under samma paraply, immigranter”. Vidare till 2000-talet, där man lyssnade på Latins Kings och ”gaturap betydde skarp samhällskritik” (till skillnad från i dag) via Rinkebykravallerna till att han själv blir groomad och rekryterad av ett gäng.
Med snabba drag kontrasterar han bilden av en ensamstående mamma med ett samhälle i sönderfall. Eller när han tappar bort gräset han skulle ha sålt – och hamnar i skuld till sina uppdragsgivare.
Som sagt, ”1991” är inte direkt en låt för en förfest. Men bland Yasins egna låtar placerar jag den i samma kategori som ”Mitt Notre Dame” eller ”DSGIS” – det vill säga superintressant.
Det är, precis som någon kommenterar, ”storytelling på en ny nivå”.