Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Pappa har dött. Barnen samlas hos mamma för att diskutera hur de ska fördela ansvaret. Hon kan väl bo hos dem i turordning? Pappa var lord, hade varit premiärminister och vicekung av Indien. De tillhör den engelska överklassen, men har inte tillräckligt med pengar för att upprätthålla den livsstil de gör anspråk på. Alla är smånerviga och egoistiska. Då säger den 88-åriga mamman ”Nej”. Hon har redan för 30 år sedan sett ut ett litet hus, en stuga, i utkanten av London, dit hon tänker dra sig tillbaka. Hon vill inte ha fler plikter, inget mer påtvingat umgänge, inga sociala ceremonier och krav utan bara bo för sig själv i lugn och ro. Hon vill absolut inte ha besök av några barnbarn som är yngre än 45 år.
Detta är förutsättningen för Vita Sackville-Wests roman ”All lidelse förbi” från 1931, då hon var 39 år men själv redan trött på det sociala spelet. Det är en nästan helt händelselös roman om åldrande och död. Om den sista tidens reflektioner över ett liv som offrats för plikten, den sociala statusen, makens karriär, barnen – och givetvis omgiven av tjänstefolk och med tiaror och diamantringar.