Filip sitter i en sjukhussal och vakar över sin dotter Eddie. Han vill inte vara där och hon vill inte ha honom där. Men i telefonen tjatar Eddies mamma Jenny, en kvinna man förstår att Filip gjort besviken många gånger, och henne kan han inte riktigt säga nej till. Under en lång natt tvingas Filip – pladdrig, osympatisk, undflyende – konfrontera sig själv och sin historia. Hur hamnade han här? Varför vill hans dotter inte veta av honom?
”Fotografens skugga” är Agnes Lidbecks sjätte roman, och den första på Albert Bonniers förlag. Stilen är sig lik: lite hackig och ryckig, snabba svängningar, impressionistiskt målade beskrivningar: ”Hon slänger blusen över dockskåpet i hörnet. Nya knappar knäpps, hyskor. Att bara vara som folk, så blir alla nöjda. Som de andra flickorna. Leta make, leta skratt. Inte vara så förtvivlat osäker på allt. Bli en annan blomma. Nådåså.”
Tematiken känns också igen – arvsynd, klass, kärlek och det trista faktumet att kärleken alltid måste inordna sig under diverse tvingande strukturer.
Det trista faktumet att kärleken alltid måste inordna sig under diverse tvingande strukturer
Med utgångspunkt i ett familjealbum där flera foton saknas berättar Filip för läsaren om sin farmor och farfar, som ett slags nollpunkt för allt som gått fel. Bibs är moderlös rikemansdotter och konstskolestudent, och hon vantrivs både i sig själv och i världen. Studiekamraten Stina däremot, henne gillar hon. Gillar väldigt mycket till och med, på det erotiska viset, men det är en insikt som är så förbjuden att hon fjärmar sig ifrån den.
I stället accepterar hon den kavaljer Stina lite nedlåtande valt ut åt henne, den fattige unge fotografen Lennart. Han kan erbjuda äktenskap och familj, allt det som Bibs pappa hoppas på att hon ska få. Pappa köper hus åt det unga paret och bistår dem ekonomiskt för att idyllen ska kunna upprättas.
Men det går nog ganska snart upp för Lennart att Bibs är i bästa fall ointresserad av honom. Deras samliv är närmast övergreppsartat, skickligt skildrat av Agnes Lidbeck genom korsklippningar mellan Bibs och Lennarts perspektiv.
Se där den berömda gråzonen i 1930-talstappning: det som från ena hållet förstås som äktenskaplig samvaro kan lika gärna beskrivas som ett slags oaktsam våldtäkt.
Sin tillflykt tar Lennart till Eva, som han träffar under ett fotouppdrag i slumkvarteren. Hon är dotter i en bullrig familj full av barn, dans och musik. Det är ungefär som festen i tredje klass i James Camerons ”Titanic”. Här lagar man mat och lappar täcken; hemma går en gravid Bibs och försöker lära sig koka rabarberkräm. När hon får missfall samtidigt som Eva blir med barn uppenbarar sig en lösning som kommer få långtgående konsekvenser.
Denna eländiga belägenhet beskriver Agnes Lidbeck väl.
”Fotografens skugga” formar sig till en roman om begär, brist och utnyttjande. Men Agnes Lidbeck vill inte tilldela sina karaktärer rollerna av offer och förövare; det vore att göra det alltför enkelt.
Den moraliska ambivalensen, insikten om livets komplexitet, är uppfriskande. Den gör också romanen till ledsam och tung läsning om människor som inte förmår vare sig bryta sig loss från sitt förflutna eller ta ansvar för sina handlingar.
Jag drar mig till minnes Philip Larkins berömda diktrader: ”They fuck you up, your mum and dad. / They may not mean to, but they do/.../ Man hands on misery to man. / It deepens like a coastal shelf. / Get out as early as you can, / And don’t have any kids yourself”.
Denna eländiga belägenhet beskriver Agnes Lidbeck väl.
Fotnot: Agnes Lidbeck är medarbetare på GP Kultur och gästrecenseras därför av Josefin de Gregorio, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet