Hon var bara 14 år gammal när hon debuterade i volleybollandslaget. Storasyster Anna var 17. Då ett landslag närmast så långt ner man kan komma på rankingen, men som de senaste fem-sex åren har haft en enorm utveckling.
– Det är jättekul att det gått så bra, vi har tagit steg på vägen, först Silver League, sen Golden League, och så lyckades vi ta oss till EM. Och dessutom skrälla där direkt. Och blev det EM igen, och VM. Om man tänker efter så är det ganska sjukt att vi har ett EM på hemmaplan nu, säger Isabelle Haak.
Nytt publikrekord i kväll
I kväll inleds EM på hemmaplan i Scandinavium, med match mot Montenegro, det lägst rankade laget i Sveriges grupp. Med nytt publikrekord för damlandslaget och med systrarna Haak i centrum. Anna som lagkapten. Isabelle som en av världens bästa volleybollspelare.
– Det är jättespeciellt. Vi har varit med i så många år nu och varit med om mycket både högt och lågt. Det är skitcoolt att få dela den här erfarenheten med Anna.
Hon kommer från en säsong som hon själv inte är nöjd med. Men som ändå inneburit seger med klubblaget Amoco Volley Conegliano i den italienska ligan, italienska cupen, utsedd till bästa spelare i Serie A-slutspelet, andraplats i klubblags-VM, tredjeplats i Champions League. Och så segern i European League med landslaget, där hon också blev poängdrottning och utsågs till hela turneringens bästa spelare.
Isabelle Haak har krav på sig själv. Väldigt höga krav.
Meritlista på två och en halv A4-sida
Men landslaget är också en annan sak än klubblaget.
– Det är mer speciellt och personligt. Landslaget har alltid betytt mycket för mig. Det känns som en bebis som jag har följt hela vägen och vuxit upp tillsammans med. För jag var ju själv typ en bebis när jag började här. Så det känns häftigt att ha nått hit nu.
När volleybollförbundet skickade ut en lista med ett urval av hennes meriter sedan 2019 så upptog det två och en halv A4-sida.
Du som varit med om så otroligt mycket, blir du ändå nervös för en EM-match?
– Inför stora matcher är jag ju det. Det kommer att vara speciellt att komma in i Scandinavium och sjunga nationalsången. Speciellt den första matchen kommer att vara jättepirrigt. Men jag tror att det är bra med nervositet, och sen brukar det släppa efter någon boll.
Är det bara att njuta eller är det också en tuff press?
– Nej, vi måste fan njuta av det här. Vi ska göra det här tillsammans, och jag tror att när vi känner stödet i ryggen från publiken i Scandinavium så kommer vi också att boostas av det. Supportrarna kommer att betyda jättemycket, stämningen i hallen kommer att lyfta oss.