Om man höjer skattesatserna kan det leda till att det totalt sett kommer in mindre skattepengar. Detta eftersom skatteförändringar påverkar beteende.
Det här är ingenting nytt – alla ekonomer känner till de här sakerna. Även Magdalena Andersson (S) är välbekant med Lafferkurvan från sina år på Handelshögskolan. Så heter den kurva som ska åskådliggöra dynamiska effekter – vid en viss nivå på skattesatsen börjar skatteintäkterna minska.
Sören Blomquist, professor emeritus i nationalekonomi, påminde om denna problematik i fredagens SvD. I ett debattinlägg förklarade han hur det hänger ihop, och resonerade om att Socialdemokraternas förslag till höjd marginalskatt för de högsta inkomsterna kan leda till mindre skatteintäkter. Samtidigt skulle Liberalernas förslag om halverad statlig inkomstskatt kunna leda till ökade totala skatteintäkter.
Därmed försvinner rimligheten i argumentationen om att höginkomsttagare ”ska bidra mer till välfärden”. Det kommer inte att bli så om marginalskatten höjs.
Sören Blomquists text sätter fingret på det verklighetsfrämmande resonemang som partier till vänster ofta ägnar sig åt. Man kan tillägga att de aktuella politikerna med öppna ögon förstärker väljarnas okunskap om hur skatter fungerar.
Och – för att ta en parallell – nog är det märkligt att svenska partier från vänster till höger är överens om att Trumps tullar leder till att handeln minskar. En dynamisk effekt uppstår. Konstigt nog kan motsvarande dynamiska effekt tydligen inte uppstå här hemma – inga höginkomsttagare kommer enligt denna villfarelse att ändra sitt beteende om skatten höjs.
”Skatter är ett uselt fördelningspolitiskt instrument.”
Socialdemokraterna säger sig vilja ha breda politiska samtal om skatter om de vinner valet. Men samtidigt berättar samma parti att en lång rad skatter ska höjas eller införas alldeles oavsett.
Om man ska komma överens om något längs hela partispektrumet bör det gälla en grundläggande princip: Att skatter ska tas ut på ett sätt som i minsta möjligaste mån skadar ekonomins funktionssätt.
Den som tror att lösningen är höjda inkomstskatter för de högavlönade kommer att upptäcka att det ändå inte blir större skatteinkomster för staten, och att lågavlönade inte blir ett dugg rikare genom en sådan åtgärd.
Skatter är ett uselt fördelningspolitiskt instrument. Fördelningspolitikens viktigaste beståndsdel är det generella välfärdserbjudandet, alltså att alla får samma tillgång till sjukvård, omsorg, utbildning – oavsett inkomst. Samt att de svagaste får skydd av samhället.