Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Dagen före skolstart i Maryland, USA. Min äldsta dotter letar förtvivlat efter den Apple Pen som hör till hennes Ipad i skolan. För även om mycket är sig likt i skolan – lärare och klasskompisar, favoritämnen och andra, prov och läxor – så är det en hel del som har förändrats. Under min grundskoletid höll jag i en diskett, en gång. Nu har varje klassrum en smart board. Varje elev har en dator eller Ipad (och en Apple-penna, om de hittar den).
Den tekniska utvecklingen är påtaglig även på jobbet. Om ett par dagar är det dags för min skolstart. Då träffar jag studenterna för höstens kurser för första gången och vi pratar om kursplanen som jag dessförinnan ska ha skrivit. Så medan den blivande åttondeklassaren letar efter Apple-pennan gör jag just det, skriver kursplan. Förutom det uppenbara – vad som ska läsas till vilken dag, när inlämningsuppgifterna ska in och när det är tenta – ska den även innehålla svar på annat. Hur ser processen ut för den som behöver stöd i undervisningen? Till vem ska studenter vända sig om de känner sig diskriminerade? Vad händer om man blir påkommen med att plagiera?
För dessa frågor erbjuder universitetet färdigskrivna svar som kan klippas och klistras in. Men ett obligatoriskt element har tillkommit den här terminen, och här finns ingen mall. Det handlar om studenternas användning av AI.
Det finns professorer som hävdar att all AI-användning är fusk. De skriver i kursplanen att inga sådana resurser får användas, vare sig i klassrummet eller för pluggandet hemmavid. De menar att AI-assisterat lärande inte är lärande ”på riktigt”. Att det inte lämnar några spår efter att kursen är slut och betygen är satta.
De som befinner sig i andra änden av spektrumet gör i stället AI-användningen obligatorisk i kursens alla moment – en av mina kollegor avråder till exempel studenterna från att lära sig programmera själva alls.
Tentor som skrivs på papper, med kulspetspenna, har gjort comeback.
Själv hamnar jag någonstans mittemellan. Jag använder inte hemtentor längre. Risken är för stor att svaren inte är studentens egna utan Copilots eller Claudes. Tentor som skrivs på papper, med kulspetspenna, har alltså gjort comeback.
Men att säga nej till AI-användning också i inlärningsprocessen känns överdrivet. Och missriktat. Som psykologen Peter Gray, som skrivit banbrytande inte minst om barns utveckling, säger när han argumenterar för att rädslan för smarta telefoner i händerna på barn kan vara överdriven: ”För att växa upp till välfungerande vuxna behöver barn leka i den miljö som de växer upp i.”
Jag tror att detsamma gäller undervisning och de unga vuxna i mitt klassrum. De växer upp i en värld där AI är en integrerad del av nästan allt. Att då tvinga dem att låtsas som att det inte finns, när de lär sig sådant som de så småningom ska använda utanför klassrummet, blir direkt olämpligt. Så i slutänden bestämmer jag mig för följande AI-policy: ”Studenter kan använda AI-verktyg på de sätt som de anser gagnar deras lärande.” Kort och gott. För om jag litar på människor och deras omdöme – och det gör jag, i alla fall oftast – blir det för mig den mest rimliga vägen att gå.
Men inte att förglömma: AI kan inte allt. När jag skrivit klart AI-policyn och kursplanen och stänger av datorn lyser den försvunna Apple-pennan fortfarande med sin frånvaro. Och varken ChatGPT eller Gemini kan hitta den.