Johan Lundbergs bok ”Rikslikaren” är en förbittrad anklagelseakt mot Dagens Nyheters position i svensk samhällsdebatt. De frågor som ställs är viktiga – men får stundtals också formen av hjärnspöken, skriver Jens Liljestrand.
Sakprosa
Johan Lundberg
”Rikslikaren: Radikalism och agenda i Dagens Nyheter från 1964 till i dag”
Timbro förlag, 491 sidor
”Jag är svensk och således expert på opportunister.”
Så inleds boken ”Vänstern och tyranniet”, utgiven av den före detta folkpartiledaren Per Ahlmark 1994. Boken visar hur den svenska vänstern från 1968 och framåt hyllade eller relativiserade kommunistiskt förtryck, hur ”motviljan mot västvärlden, USA, Israel och antikommunismen har dominerat socialisternas tänkande”.
Ahlmark ägnar i boken ett helt kapitel enbart åt Dagens Nyheter, under den talande rubriken ”Dagens Nyheter som medlöpare”. Här görs chefredaktören Olof Lagercrantz till boven i ett drama där Herbert Tingstens liberala arv och ståndaktighet mot totalitära regimer rensades ut och en vänsterpolitisk hegemoni infördes på tidningen. DN blev därmed en kommandobrygga i det som Ahlmark i boken döper till ”det galna kvartsseklet”.
Galenskaperna tycks dock ha fortsatt in i modern tid, åtminstone om man får tro Johan Lundberg, som på Timbro – samma förlag som Ahlmark – nu granskar Dagens Nyheter i boken ”Rikslikaren. Radikalism och agenda i Dagens Nyheter från 1964 till i dag”.
Det är en lågmält rasande bok där Johan Lundberg, till vardags docent i litteraturvetenskap, bland annat lägger fram tesen att DN både på ledar-, kultur- och nyhetsplats med agendasättande journalistik har verkat för en generös migrationspolitik. Man har dessutom sökt ostracisera kritiska röster och stämpla dem som rasistiska eller rentav fascistiska och nazistiska.
Hans exempel är många, tydliga och bör tas på allvar. DN var (2005–2020) en central plattform för de i dag mycket ifrågasatta rönen om apatiska flyktingbarn. DN ledde (2013) kampanjen mot projektet Reva som utförde så kallade inre utlänningskontroller i syfte att bland annat stävja trafficking och annan internationell brottslighet och jämförde svenska biljettkontrollanter (!) med Adolf Eichmann. DN bagatelliserade och relativiserade övergreppen mot kvinnor i Köln på nyårsnatten 2015 och på We are Sthlm-festivalen ett halvår tidigare.
Vidare avslöjade DN (2013) de så kallade romregistren, som beskrevs som ”en nationell katastrof” och ”fascistiska”. Även om registren fick skarp kritik i flera utredningar saknades i rapporteringen, menar Lundberg, insikt om hur släktbaserad kriminalitet utgör ett allvarligt hot mot samhället.
Framförallt visar han hur DN var en drivande kraft under flyktingkrisen 2015, med uppropet #jagdelar och en rad reportage som förteg eller skönmålade konsekvenserna av en generös flyktingpolitik. Skribenter av annan mening anklagades av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för att ägna sig åt ”skrämsel, svartmålning och hat”.
Det går naturligtvis att hävda att den kampanjjournalistik som DN ägnade sig åt under dessa och liknande skeenden producerades av genuin omsorg om utsatta människor. Men, som Johan Lundberg påpekar, fick den konsekvenser. Om polisen inte hade mött kompakt medialt motstånd utan tillåtits fortsätta med Reva eller liknande metoder, hade det hypotetiskt funnits större chans att gripa terroristen Rakhmat Akilov, som befann sig i Sverige trots utvisningsbeslut, och därmed förhindra dådet på Drottninggatan 2017.
Ställer det inte exempelvis Jonas Hassen Khemiris hyllade text ”Bästa Beatrice” (2013) i en annan dager? Eller övergripande: vore inte ett mer rimligt journalistiskt agendasättande att visa empati med de människor, inte sällan själva invandrare i utanförskapsområden, som fick bära konsekvenserna av en misslyckad politik i form av gängkriminalitet och vapenvåld? Snarare än att anklaga dem som påtalade problemen för faktaresistens och hat?
Frågan förtjänar att ställas, om inte annat så av respekt för offren.
Så långt kan jag alltså följa Johan Lundberg, och också ha fördragsamhet med hans tillspetsade på gränsen till raljanta tonfall, ofta tryfferat med sarkasmer. Men det jag saknar i hans förbittrade anklagelseakt är alla de gånger DN har varit agendasättande åt andra hållet. Profiler som Nathan Shachar, Erik Helmerson och Bengt Ohlsson nämns bara i förbifarten, Per Svensson inte alls. Per Ahlmarks gärning som ledarkolumnist i DN 1997–2007 är märkligt frånvarande. Att Björn Wiman exempelvis försvarade konstens frihet i debatterna om Tintin och ”Lilla Hjärtat” ryms inte. Niklas Orrenius förefaller vara något av ett hatobjekt för Lundberg, men varför inte med en stavelse nämna DN-reporterns prisbelönta bok om Lars Vilks och yttrandefriheten, ”Skotten i Köpenhamn”?
Än värre är det med den övergripande tesen i boken, som kortfattat är att DN:s opinionsbildning i modern tid genomsyras av antipati mot västvärlden och upplysningens ideal, ett resonemang som känns igen från Lundbergs bok ”Ljusets fiender” (2013). Kritiken är kanske rimlig vad gäller Olof Lagercrantz ledarskap (en epok färgad av kolonialkrig och USA:s katastrof i Vietnam) men framstår som ett hjärnspöke applicerad på nutiden. Det postkoloniala och identitetspolitiska perspektivet är förvisso starkt i DN, men att exempelvis antyda antisemitiska tankefigurer hos Björn Wiman, en publicist som mer än de flesta har fördjupat sig i och folkbildat kring hatet mot judarna, är inte bara tendentiöst utan oanständigt.
Och i bokens andra hälft förirrar sig Lundberg i en seg, 50-sidig utläggning om hur DN:s vänsterdogmer har bidragit till ”den radikala psykiatrins genomslag i Sverige”, bland annat medelst en kremlologisk utgrävning kring tidningens socialreporter Kerstin Vinterhed. Partiet borde ha strukits eller komprimerats då det tar udden av det starkaste exemplet i hela boken: tidningens entydiga partitagande i rättsprocessen efter mordet på Catrine da Costa.
Här har Lundberg, återigen, uppenbara poänger i skildringen av journalistik som en form av maktutövning. Tidningens profiler lade otvetydigt sin tyngd bakom terapeuten Hanna Olsson när hon skuldbelade allmänläkaren och obducenten, som fick sina liv ödelagda, i ”Catrine och rättvisan” (1990). Med samma intensitet nedgjordes journalisten Per Lindeberg när han ifrågasatte rättegången i sin bok ”Döden är en man” (1999), i en sexspaltare med rubriken ”Tarvligheter i dödens spår” signerad Jesús Alcalá.
I juni i år beslutade regeringen att ge de utpekade männen ett skadestånd på två miljoner vardera. Återigen: vad hade hänt om DN agerat annorlunda? Hade en mer nyanserad bevakning från landets största tidning kunnat bidra till att ge offren upprättelse?
Ingen vet, och vad värre är, ingen på DN verkar bry sig. När Dan Josefssons dokumentär ”Det svenska styckmordet” sändes 2024 konstaterade Björn Wiman förvisso att rättssamhället ”kollapsade under trycket från medier och tidsanda”, men undvek att nämna den roll som hans egen redaktion hade spelat kvartsseklet tidigare.
”[N]är spelplanen hade hunnit växa igen och blivit obrukbar”, skriver Johan Lundberg, ”och åsiktsyttringar framstod som arkeologiska fynd i form av skärvor från krukor som var omöjliga att rekonstruera – var ingen längre intresserad av något ansvarsutkrävande.”
Här och på flera andra punkter riktar ”Rikslikaren” viktig kritik mot ett medialt etablissemang som gärna dömer, men lika ivrigt glömmer.
Jens Liljestrand
Boken om DN recenseras av Jens Liljestrand, författare och medarbetare i Expressen