Dick Schreuders NEC Nijmegen var den nederländska ligans stora sensation förra säsongen. Med halsbrytande offensiv vräkte laget in mål och slutade trea i ligan.
I onsdags var det dags för kval till Champions League – men det blev för svårt direkt.
För motståndet stod permaskrällen Bodö/Glimt, som vann med 3-1 på bortaplan. Trots försäljningen av skyttekungen Kasper Högh till Celtic, konstgräset, medlemsägandet, vår-höst-säsongen och Europaspel långt in på våren. Samma omständigheter ständigt målas upp som hinder för svenska klubbar, senast i somras.
Resten av de norska klubbarna stormar mot Conference League och Europa League. Och alla danska.
Och här i Sverige låter det som det ofta gör så här års. Illa.
Nästan alla har åkt ut. Bara Karl-Marius Aksums stapplande Mjällby är kvar, men störtar mot sin fallskärmstävling Conference League efter 0-1 hemma mot RB Salzburg.
Två saker kan vända på steken: Mer pengar – och förmågan att göra bättre saker med dem.
Det kanske inte ser ut så, men jag tror att båda är på gång.
Fel lag var ute och kvalade
Var det ett fiasko vi såg? Både ja och nej.
Jonathan Ederström, Sirius chef för herrlaget, menade att ”fel lag” var ute i Europa, och han har en poäng.
AIK, Häcken, Malmö FF, Djurgården och Elfsborg har betydligt större resurser att röra sig med, men till skillnad från Norges framgångshistorier har alla varit för dåliga på att använda pengarna till att skapa konkurrenskraftig fotboll, något fjolårstabellen vittnade om, och inte för första gången på senare år.
Väl framme i kvalet är det svårt att bli upprörd. Slovan Bratislavas verksamhet kostar dubbelt så mycket som Mjällbys. Hammarby och polska Rakow, som vann trots att Bajen var det bättre laget i stora delar av dubbelmötet, är förvisso en ekonomiskt jämn match – men Anderlecht, som slog ut Henrik Rydströms lag i Europa League-kvalet, bär på kostnader som är nästan fyra gånger så stora som Hammarbys (som ändå var oddsfavorit hemma).
Belgiska Gent spenderar fyra gånger mer på sin verksamhet än vad problemtyngda IFK Göteborg gör på sin, och samma sak kan sägas om Gais: Deras kostnader är tre gånger mindre än danska Nordsjaellands, som vann dubbelmötet.
Pengarna har fördubblats på fem år
Det mesta var alltså rätt rimligt.
Men själv tror jag att resan mot en starkare position är i gång.
”Fel” lag är förvisso på väg att vinna allsvenskan även i år, men Sirius, landets föregångsexempel på många sätt, är en tidig produkt av en hel systematik som nu tagit över.
Efter flera års sammanhängande arbete har de lyckats med två saker: Organisera sina resurser på ett utmärkt sätt – och skaffa sig väsentligt mer pengar. Hela allsvenskan har följt en liknande väg. Seriens ekonomi har svällt de senaste åren, snabbare än fotbollens genomsnittliga tillväxttakt.
Klubbarnas eget kapital har fördubblats på fem år. Ligan omsatte mer än den danska 2025 (vår serie har dock fyra fler lag). Ett stort skäl är att svenska klubbar håvar in en rekordstor andel av den internationella marknadens transferpengar. 2026 blir ett nytt rekordår. I januari sålde till exempel bara sex europeiska ligor spelare för större belopp.
Men att tjäna stora pengar på spelarförsäljningar är inte den stora konstformen.
Handlar inte om höst-vår
Bättre fotbollslag är nästa steg. Och nu syns rätt tendenser.
Redan förra året köpte svenska klubbar spelare för mer pengar än polska, schweiziska, norska och tjeckiska.
Sirius succé är ett bra exempel. De har använt sina nya rikedomar till att förbättra sig själva, senast genom köpen av Mohamed Soumah och så väl Robbie Ure som ersättaren Jesper Uneken. Fjolårsmästarna Mjällby slog i veckan till med sin tredje stora investering på mindre än ett år när man hämtade 22-årige Magnus Enggård från Molde för över tio miljoner kronor.
Hammarbys rekordköp av Amin Boudri och Victor Lind visar klubbens nya kapacitet. I andra storklubbar pågår en generationsväxling på ledarposter som påverkar beslutens karaktär. Vi ser nya typer av investeringar i bland annat AIK, Malmö FF och Djurgården, vars jakt på Kalmars dyrgrip Charlie Rosenqvist vittnar om en ny tid, kommer att påverka konkurrenskraften över tid.
Det viktiga är inte var Sverige ligger på kartan, om serien börjar på våren eller hösten, utan pengarna och vad klubbarna gör med dem. För första gången på länge pågår snabb ekonomisk tillväxt hand i hand med strategisk medvetenhet, och alltihop inom ramarna för 51-procentsregeln, det mest värdefulla vi har.
Det nya läget vi befinner oss i är omöjligt att bortse i från: Våra föreningar har skaffat sig resurser, börjat organisera sig annorlunda och investera i sig själva.
Snart syns effekterna även i kvalet till Europa.