Nej, det är faktiskt inte alls så farligt. Rummet känns i sammanhanget någorlunda rent, må så vara lite väl befriat från lampor och ljus. Poolen likaså. Och om jag bara hade ignorerat faktumet att det står två, till synes nästan övergivna, slitna pickuptrucks på parkeringsplatsen precis utanför mitt rumsfönster och dörr, precis vid en vältrafikerad motorväg, så hade jag kanske inte känt mig som en isbjörn i Arlington, Texas. Med andra ord malplacerad.
Efter att ha utmanat vädergudarna i Philadelphia har jag nu återvänt till Dallas (närmare bestämt Arlington) för en helt annan form av utmaning.
Och då åsyftas inte utmaningen att hålla känslorna i styr när Japan möter Sverige på torsdag (en VM-match som givetvis blir så speciell som den bara kan bli för undertecknad). Eller för den delen utmaningen att klämma in så många flygresor som möjligt på så kort tid som möjligt.
Det som åsyftas är utmaningen att välja ha sin bas och temporära hem i en miljö som är helt ny och okänd för mig.
Den amerikanska roadside-motellmiljön.
Bilder går ju att förvränga
Under mina tidigare stopp på denna VM-resa har jag bott bra. Inte överflådigt, utan bara kort och gott på ordnade, trygga hotell i trygg miljö. Men när jag planerade denna VM-resa så fick jag ett infall när jag skulle boka min andra Texasvistelse. För visst vore det ändå skönt att vara riktigt nära arenan och basera sig själv i Arlington i stället för Dallas? Visst fanns det ändå en charm och spänning i att kasta sig ut i något helt ovisst. Visst borde jag ändå välja motellet?
Det gjorde jag. Men inte med hundraprocentig övertygelse.
Så det var ändå med viss oro jag rullade från Dallas-Fort Worth mot mitt boende under tisdagseftermiddagen. Absolut, jag hade sett bilder på förhand och bokade med tanken att ”det här verkar väl ändå okej”. Absolut, jag hade läst blandade recensioner. Men bilder går ju att förvränga? Recensioner likaså?
Initialt stillas inte direkt mina farhågor.
Det viktigaste var på plats
När jag kliver in i lobbyn så inser jag att det inte är en tillstymmelse till en annan gäst där. Jag inser också att det pågår någon form av renovering. Den ytterst vänliga hotellföreståndaren guidar mig till mitt rum efter ett längre snack om det ena och det andra. Ett rum benäget precis vid den stora parkeringsplatsen utanför hotellfasaden. Jag kliver in och konstaterar att det är klart renare än jag befarade. Det viktigaste är med andra ord på plats. Här ska jag kunna sova trots allt.
Jag bestämmer mig för att bara omfamna osäkerheten och utmaningen. Intalar mig själv att jag sett allt för många amerikanska filmer där det allt som oftast inte slutar särskilt väl för folk som bor på slitna motell vid motorvägar. Det är dags att besöka poolen för att slappna av.
Det är ingen annan där heller.
Är jag den enda som missat något?
Även när jag får ut en handduk och beställer en öl i hotellbaren (som både är stängd och tom först, men öppnas av den fortsatt oerhört vänliga hotellföreståndaren) så ser jag inte en enda annan kotte som bor här.
Oron kryper på en igen. Varför är jag ensam här? Vad har jag missat som resten av världens befolkning bevisligen haft koll på?
När jag simmar runt ensam i poolen och funderar över mina livsval så dyker faktiskt en annan gäst plötsligt upp.
En gäst som dessutom visar sig vara en svensk fotbollssupporter som, precis som undertecknad, nyss landat och vad allt att verka tänkt samma tankar som man själv hunnit tänka.
Det lugnar ändå på något vis – sannolikt för båda.
Nej, det här kommer nog ändå bli bra trots allt. Så extremt bortskämd kan jag ändå inte vara – även om jag är bortskämd nog att ha lovat mig själv att aldrig bo i vandrarhem med delade faciliteter efter att ha upplevt just detta i Macchu Picchu för tio år sedan.
Nej, det här håller.
Desto mer osäkerhet finns det kring vad Sverige faktiskt ska hitta på ett stenkast bort på AT&T Stadium på torsdag.
Vem vet något om detta Sverige?
Som ni redan märkt i detta forum har jag följt annat än blågult under min resa över kontinenten. Med det sagt har till och med jag kunnat notera att Sverige, för att uttrycka det milt, blandat och gett under inledningen av turneringen.
5–1 mot Tunisien – givetvis kanon.
1–5 mot Nederländerna – givetvis kalkon.
I och med att ”ettfemman” ligger närmare i minnet än ”femettan” – och i och med Japans kvalitet – känns ändå kalkonen närmare till hands om man måste tippa.
Men vem vet egentligen någonting med det här svenska landslaget?