Det börjar vid en sjuksäng och tar fart till en släktberättelse som börjar i 1930-talet och sträcker sig in i nutiden. Maria Schottenius har läst Agnes Lidbecks nya roman.
Roman
Agnes Lidbeck
”Fotografens skugga”
Albert Bonniers förlag, 304 s
Agnes Lidbeck skrällde 2017 till med debuten ”Finna sig” – en genomskådande roman om Anna, som finner sig inlåst i rollerna som flickvän, fru, mamma, älskarinna, sjukvårdare, allteftersom åren går. Hon gör sina utbrytningsförsök, men utan att det leder till någon frihet. Däremot får Anna en allt större och mer krävande rollista, som hon lär sig behärska. Lidbeck uppvisade en stor begåvning i att med små medel avslöja hur relationer fjättrar och formar människor.
Efter fyra ytterligare böcker är hon nu tillbaka med romanen ”Fotografens skugga” som ger mig samma sorts klaustrofobiska upplevelse som ”Finna sig”. Känslan av att det egentligen inte finns någonting utanför familjen; den håller oss inlåsta, bestämmer vilka vi var, vilka vi är, vilka vi blir. Hur vi än sprattlar för att komma loss.
Hon inleder med en dramatisk scen. En desperat man, Filip, kommer hem nerspydd, livrädd och utmattad. Han sätter sig i badkaret och skruvar på den rostiga kranen. Hans dotter Eddie ligger på sjukhuset, påkörd. Oklart hur det ska gå.
Det framgår snart att Filip är en opålitlig typ med tjejer på krogen och alkohol i huvudet. Dottern och han har ingen kontakt att tala om. Eddies mamma ser honom som ett hopplöst fall. Filips lillasyster likaså, han har ”blivit som regnet, något att stå ut med”. Eller som ”en försenad buss, en buss som man gett upp hoppet om”. Samtidigt är denne Filip en gåta. Vilka är egentligen hans föräldrar? Vem är farsan, som han talar om? Och vem är egentligen hans mamma?
Lennart, ”farfar”, är fotograf på en tidning. Det är via Lennarts fotografier som romanen får liv. Bild efter bild bär på berättelser och avslöjanden och när romanen är slut ligger de alla där som i ett album, sammanfogade, kronologiskt och i viss mån logiskt. Ofta syns fotografens skugga på bilderna, rent konkret.
Agnes Lidbeck håller med kalla fingrar snyggt igång denna haltande, halvhemliga släkthistoria genom att börja med fragment och fylla på. Varje person i familjen har sin lilla fläckiga saga, som författaren elegant och ljudlöst sammanför med de andras, i småbitar. Till slut sitter vi med ett ganska omfattande material. Och i händerna en vibrerande historia som rör sig fram och tillbaka mellan 1930-tal och nutid. Från farmor Bibs, textilkonstnären, och farfar Lennart, pressfotografen, till deras barn och barnbarn.
Många släktromaner är angelägna om att visa upp tidsmarkörer, som ger färg och känsla, men inte den här. Författaren verkar snarare ha rensat bland historiska fakta och heminredningspinaler för att de psykologiska detaljerna ska bli mer framträdande. Klokt, och skönt att slippa bli överfallen av plagg i tidstypiska garderober.
Eftersom romanen låter informationen sakta sippra fram och håller läsaren i korta tyglar blir varje försök till redovisning en spoiler. Men ändå: se hur överklassflickan Bibs, vars pappa har villa på Djurgården, hänförs till att bli textilkonstnär via sin ordlösa, fattiga svärmor. Hur överväldigad Bibs blir av att se den vackra vävstolen och garnen ”Rikt färgat ylle, hårt glansigt lin. Det är som ingen palett hon någonsin fått till själv.” Och hur omöjligt Bibs och Lennarts äktenskap är när ”Bibs stelnar till varje gång han tar en tugga”.
Deras relation bär frukt på andra sätt. Författaren lyfter på flik efter flik. Och tillåter människor att förändras och förvandlas, som människor gör. Den unga Eva, dotter i den fattiga familj som Lennart får i uppdrag att fotografera, är vacker, åtråvärd, förtrollande. Ett antal sidor senare är Eva en gammal tant med åldersfläckar. En pratkvarn, som vevar runt gamla historier.
Lidbeck har en stram stil med nerv. Jag tänker ibland på Sigrid Combüchen, hennes blick och sätt att beskriva människor, minus den säregna ordkonst som finns hos Combüchen. Agnes Lidbeck jagar oss med denna roman upp i släktträd där hon tvingar oss att klättra runt och se på medan den ena kala grenen efter den andra slår ut. Det är lite nervöst. Men spännande.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur