Den svårbemästrade vilan
Lucy, vår labrador. Anblicken av henne bekymrar mig. Jag kommer aldrig i närheten av henne när det gäller chill.
Den fullständiga avspändhet med vilken hon vilar i gräset en solig sommardag är ouppnåelig för en mänsklig varelse. Fakirernas orörlighet är ju någonting annat: ett tillstånd erövrat med hjälp av en sträng askes som dövar alla behov. Om något sådant är det inte tal hos Lucy. Hon intar utan några förberedelser och utan att på minsta vis gå våld på sig själv det mest naturliga av alla tillstånd, det att ingenting göra.
Som ung kunde jag bli kvar i sängen till framåt lunch, stirrande på en punkt i taket, tyst inbegripen i vindlande hypotetiska resonemang. Detta har försvunnit ur mitt liv sedan skrivandet tagit dess plats, vilket visar att det inte var fråga om någon autentisk lättja, ingenting att vara stolt över.
Lyxen som revolt
Under många år brukade en av våra kvällstidningar så snart man omnämnde min ringa person ha en bild där jag såg ut som om jag tänkte flyga på fotografen. Underförstått budskap: ”Koleriker som brusar upp så snart han blir kritiserad.”
Den konkurrerande kvällstidningen höll under samma period lika energiskt fast vid en annan bild, ett foto av mig i smoking där jag ler mot kameran, inramad av en palatsliknande miljö som kunde vara ett internationellt kasino (men i själva verket var paradtrappan på Kungl. Operan – som styrelseledamot förväntades jag klä mig festligt till premiärerna). Tidningens avsikt bör ha varit att framställa mig som en fixare med en oförtjänt lyxtillvaro.
Jag kan inte säga att jag egentligen retade mig på någondera bildval. Har man ett otåligt temperament så har man, och lyx är för mig ingenting förkastligt utan en legitim revolt. Det är strängt taget det enda vi människor har att skryta med inför djuren.
Dekadens är ingen barnlek
Lyxen är ett uppror mot det förtryck vi utsätter oss själva för, det internaliserade tvånget, som innebär att vi övertagit slavdrivarens uppgift att tvinga oss till arbete. Vi är moderna människor. Man behöver inte piska oss. Vi driver oss själva till alla dessa prestationer, omtöcknade av samhällets duktighetsideologi.
Duktighet kan se ut som självhävdelse, men den är i själva verket en subtil form av underkastelse. För att vinna andra människors gillande behandlar vi vår egen kropp och själ som en slav. Vi börjar betrakta varje minut som dyrbar – en ofattbar terror.
När vi bejakar lyxen tar slaven kommandot, njuter tygellöst av livet, slösar med tid och begraver sin grymma herre under ett berg av obetalda räkningar. Lyx är inte rekreation. Den syftar inte till att slaven skall vila litet för att sedan kunna hugga i med desto friskare krafter. Den har inget syfte utöver sig själv.
Men fungerar det? Charles Baudelaire anmärker torrt att det är mindre ansträngande att arbeta än att roa sig. När man läser hans dikter i ”Les fleurs du mal” får man intrycket att han går till verket med att synda som om det vore en pervers träningsform, syftande till att metodiskt undergräva hälsan i stället för att stärka den. Aldrig, eller mycket sällan, skymtar där lekens glädje och glömska av allt utanför sig själv. Det är ingen barnlek att vara dekadent. Det tror jag att ett flertal av våra yngre författare kan vittna om.
I allt moderna människor gör, även i nöjen och förströelser, finns ett element av prestation och tävling. Gör det mesta av din sommar! Maxa din avkoppling! Bli bäst på att sova! Lucys harmoni där hon vilar i gräset ter sig alltmer oåtkomlig.
En sen anteckning av Wittgenstein lyder: ”Ärelystnad är tankens död.” (Särskilda anmärkningar, övers. Lars Hertzberg) I den satsen tycker jag att filosofen liknar en klok labrador.
Veckans...
tankeställare: Plötsligt är det inte plågsamt varmt längre, nej, inte varmt alls! Jag påminns om ett visdomsord av Vauvenargues: ”Långvarig framgång försvinner ibland på ett ögonblick, på samma sätt som sommarens hetta försvinner med en stormig dag.” (Övers. Peter Handberg)
förlust: Örjan Ramberg. Låt oss i all enkelhet minnas att han var en framstående skådespelare. Jag tänker till exempel på den gestalt som Marie-Louise Ekman lockade fram ur honom i ”Den dramatiska asylen”, aktören som vankelmodets martyr, underbar teater.
merch: Kom äntligen över en keps från Runes bensin i Emmaboda.