Jag har återvänt till Göteborg. Till jobbet, till bandet och till vännerna. Till vardagen. Semestern har varit ganska lång – fast inte tillräckligt lång, givetvis (det är den aldrig) – och varierad: jag har dels varit i stugan, dels flaxat runt rätt duktigt den här sommaren.
Så nu, med blålera och räkskal ånyo under fötterna, behöver jag återknyta och kolla så allt är kvar. Utföra motsvarigheten till att gnida körtlarna mot trädstammen i mitt revir. The man is back in town, so don’t you mess me round, om man ska citera Bon Scott och AC/DC.
Det är härligt att träffa de nära och kära. Det är kul att möta kollegorna igen.
Men.
Överallt möts jag av samma fras. En fras som absolut är välmenad, välvillig och signalerande uppriktig nyfikenhet. I de flesta fall har ju dessa människor och jag inte setts på över en månad. Alltså undrar man på riktigt hur jag haft det under vår gemensamma förskingring. Så det är ju det man frågar:
– Vad har du gjort under sommaren?
Vadå ”under sommaren”?
Vad jag än har gjort under sommaren så är det inte färdigt än, eftersom sommaren inte är slut än. Jag kan alltså inte besvara den frågan på ett korrekt sätt. Än. Vill man ha svar på det så får man vänta till sommaren är slut.
Man får gärna fråga mig antingen ”vad gjorde du på semestern” eller ”hur har sommaren varit hittills”. Det gör mig ingenting. Men kan vi bara gemensamt komma överens om att vi inte pratar om sommaren som att den är något som varit, som är slut, när vi fortfarande befinner oss i mitten av augusti?
Skyll på klimatförändringar, tillfälligheter eller bara tur med vädret, men sommaren kan i bästa fall fortsätta långt in i september. Jag förstår inte vad det är som gör att vi så förtvivlat gärna vill lägga den bakom oss innan den ens har hunnit löpa färdigt.
Jag inser givetvis att jobb- och skolstarterna är mäktiga krafter. Det är nu samhället kollektivt börjar harkla sig, plocka fram kalendern och säga saker som ”nehej, nu är det tillbaka till rutinerna”.
Jag läser gärna muminböcker och ullstrumpsmyser med varm choklad i en fåtölj.
Man ser det i affärerna. Höstkläderna kommer in medan badkläderna fortfarande är fuktiga. Pumpan står och väntar bakom grillkolet. Teburkarna mobiliseras och tar plats i skyltfönstren. Plötsligt är det någon – det kan vara en person man känner väl, en människa man respekterar och någon man till och med räknar som vän – som tycker att man behöver en ”mysig höstjacka”.
Och det är inte bara butikerna. Även väderapparna har börjat bete sig som om sommaren är ett avslutat projekt. Man tittar på prognosen och får meddelandet att det ska bli ”svalare”. Svalare än vad? Helvetet? Ja, kanske. Men fortfarande tjugo grader, sol och möjlighet till kvällsbad.
Ärligt talat: det är augusti. Det är nu man kan sitta ute på kvällen utan att frysa ihjäl och utan att bli uppäten levande av mygg. Det är nu havet fortfarande håller sommartemperatur och kvällsljuset ännu dröjer kvar lite längre än vad det egentligen har rätt till.
Men den allmänna känslan är att så här års ska man ha gett upp. Man måste sluta någon gång, liksom. Det här med sommar får ju inte gå till överdrift.
Och jag invänder inte mot hösten. Hösten är fin. Jag gillar hösten. Jag gillar hög luft, färgerna, regnet mot rutorna och när man för första gången får anledning att elda i kaminen. Jag läser gärna muminböcker och ullstrumpsmyser med varm choklad i en fåtölj. Kort sagt: jag har ingenting emot att september kommer.
Men jag vill att september ska komma av sig själv. Jag vill inte att vi ska stå i dörröppningen och ropa efter den.
Varför måste vi hela tiden ligga ett steg före oss själva? Under våren längtar vi efter sommaren. När sommaren kommer börjar vi prata om hur fort den går. I augusti börjar vi tänka på, längta efter och ha ångest inför hösten. I november ser vi fram emot julen. I januari suktar vi efter våren. Och när våren äntligen kommer är det plötsligt pollenperiod och deklaration.
Vi är som kunder som sitter på en restaurang och redan innan huvudrätten har kommit frågar vad det blir till efterrätt.
Tänk om vi bara kunde sitta lugnt, äta och njuta av den goda maten?
Jag tänker obstinat fortsätta ha sommar ett tag till. Bada när jag får chansen. Dricka kaffe eller öl utomhus – om det inte regnar horisontellt. Släpa med mig laptoppen ut på gården och jobba. Jag tänker ta emot augustikvällarna med öppna armar och vägra kalla dem för ”sommarens sista”.
Och om någon frågar mig vad jag har gjort under sommaren tänker jag svara:
– Det vet jag inte än.
För det är faktiskt sant. Jag har några veckor kvar att ställa till med ofog. Sommaren är inte slut förrän jag själv vill. Och det kan dröja.
Så länge solen går upp, vinden smeker en ljummet och det går att hitta en plats utomhus där man kan sitta utan vinterjacka tänker jag betrakta det som pågående verksamhet. Bokföringen är inte avslutad. Ärendet är fortfarande öppet.
Sommaren är inte arkiverad.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.