Andreas Ekström är medarbetare på kultursidan.
I måndags startade Aftonbladet sin radiokanal i marknätet.
Jag har nu tillbringat ett par arbetsdagar med den i lurarna, och kan väl konstatera att det låter ungefär som den blandning av Mix Megapol och P3 som man kunde förvänta sig. Generiskt i musikvalen, pladdrigt i programlederiet. ”Och då kände jag: vaaaa?” sa den ena vid tolvtiden i måndags, varpå den andra kompletterade: ”jag kände vvvvvvvva!?”.
Starkt content!
Tre verksamheter har fått nationella FM-tillstånd för perioden 2026 till 2034: Rix FM som ägs av Viaplay, Mix Megapol som ägs av Bauer Media och så Aftonbladet då, som ägs av det norska konglomeratet Schibsted. Trotjänaren NRJ förlorade sitt tillstånd, men finns kvar på vissa lokala frekvenser.
Mediemyndigheten fördelar de tre frekvenserna och har valt aktörer utifrån innehåll snarare än högsta bud den här gången, med målet att ge större plats åt journalistik och nyheter. Inte för att det spelar så stor roll. Radio kan vem som helst sända via webben, och naturligtvis är det så all radio kommer att distribueras i framtiden. Aftonbladet kallar detta sin största satsning på flera år, men lite är det ju som att köpa och ta över ett månadsmagasin på papper.
Jag gläder mig hur som helst åt att en riktig nyhetsorganisation har fått en av platserna, men jag skulle förstås hellre önska mig något som lät som ett aningen poppigare P1. Högre ambition. Mer prat. Fler gäströster.
Samtidigt förstår jag att det för det första inte skulle löna sig, och för det andra förmodligen vara omöjligt att förena med det dummaste Sverige har, nämligen radioreklam. Den förblir ohyggligt primitiv, fånig, överdriven och gapig. Hur landets radioreklamproducenter inte är bättre efter 33 års träning är ett mysterium. I alla andra format har reklamens berättande utvecklats till att ibland bli åtminstone lite kul. Det är bara i radio som EEG-kurvan förblir spikrak.
Det krävs alltså ett riktigt bra nyhetsinnehåll för att man ska orka fortsätta lyssna i en sådan kringmiljö. Och det är ju där Aftonbladet verkligen har förutsättningar att bidra med något Sverige inte tidigare har haft, nämligen kommersiell ”talk radio”.
Ompaketering tycks vara kärnan i strategin. Om journalistik redan har producerats till Aftonbladet kan den ju med bara en liten ansträngning också publiceras i en radiovariant, där till exempel de egna reportrarna kallas in i studion för att säga några ord om det jobb de just har avslutat. Billigt, och ibland bra, eller i alla fall bra nog.
Men, ljusglimt: intervjun med Messiah Hallberg, gjord särskilt för radioformatet, var både rolig och substantiell. Där kunde man ana embryot till en egen journalistisk tonalitet.