Tonårsdrama är väl alltid på tapeten i viss mån, men just nu upplever vi en ny våg av YA-serier. Lite långsammare, indiefilms-inspirerade historier som till skillnad från förra decenniets superhits ”Riverdale” och ”Pretty little liars” satsar på relationer framför mysterium och på det tidlösa framför det trendiga, och har längtan som en central drivkraft.
I stället för att försöka konkurrera om uppmärksamheten med Tiktok och Youtube och anpassa sig till snabba format och algoritmer, erbjuder de ett alternativ och ett andrum, som tycks gå hem hos både de digitala infödingarna i generation Z och hos äldre nostalgiker.
Ingen streamingtjänst satsar lika mycket på den här typen av serier som Prime Video, som har haft stora framgångar med bland annat ”The summer I turned pretty”, ”Maxton Hall”, ”Off campus” och ”Every year after” – och nu har fått in en riktig fullpoängare med ”Sterling Point”.
Ta och dra mig baklänges vilken ljuvlig skapelse det är.
Kalla mig förförd, nyförälskad, golvad.
Serien – som till skillnad från tidigare nämnda titlar inte är baserad på en bok utan är en originalidé av kanadensiska Megan Park, som sedan har fått uppbackning av ”OC”- och ”Gossip girl”-veteranerna Josh Schwartz och Stephanie Savage – utspelar sig på en ö i den natursköna kanadensiska regionen Muskoka.
Dit sticker den 17-åriga New York-bon och överpresteraren Annie Jacobson iväg efter att plötsligt ha ärvt den av sin mystiska morfar, som hon aldrig kände. Och medan hennes pappa tror att hon är i Thailand med sin helt uppenbart jättehomosexuella pojkvän, hittar hon, under en avgörande sommar, nya vänner, kärlek, den ena begravda gamla familjehemligheten efter den andra, och i förlängningen också sig själv.
Ella Rubin, som spelar huvudrollen, ser ut som Julia Roberts och Anne Hathaways gemensamma halvsyster, och serien lyckas med konststycket att påminna om klassiker som ”Mitt så kallade liv”, ”Dawson’s Creek” och ”OC” samtidigt som den känns pigg och fräsch och väldigt mycket här och nu.
Fast utan de sedvanliga inslagen av ständigt scrollande, textmeddelanden i bild, komprometterande mobilfilmer på villovägar och en desperat jakt på likes. Eftersom ett av ”Sterling Points” allra smartaste trick, är att det helt enkelt inte finns någon täckning på den här ön. Vilket är så skönt.
Tempot är tillbakalutat, som det ska vara under en lång och varm sommar, med aldrig trögt, och här finns plats för både tongivande inslag av sorg och ett förtjusande sinne för humor.
Dialogen har absolut gehör och låter naturlig. Miljöerna är drömmiga utan att vara lyxiga. Karaktärerna är inte svarta eller vita, utan sammansatta. Och medan de vuxna figurerna (Jay Duplass, Jeffrey Dean Morgan, Missi Pyle) spelar roll i handlingen, är de tillräckligt frånvarande för att tonåringarna i centrum ska kunna springa mer eller mindre fritt.
Och dessutom slipper vi moraliserande.
Här kan även en för det mesta lite salongsberusad mamma vara en ganska bra mamma, med en jättefin relation till sin son. Och här kan unga människor bli fulla, röka på och ha sex utan att bli tragiska, och plötsligt ligga i rännstenen och vara både gravida och höga på fentanyl.
Det är befriande att se.
FJELLBORGS FAVORITER
My brilliant career
Ett tjusigt och svängigt australiensiskt kostymdrama på Netflix, baserat på Miles Franklins roman från 1901. Med en suverän Philippa Northeast i huvudrollen som den unga, smarta, okonventionella och ambitiösa Sybylla Melvyn.
Lanterns
Kyle Chandler och Aaron Pierre spelar Green Lantern-karaktärerna Hal Jordan och John Stewart i den här nya DC Comics-serien på HBO Max, som har hämtat en stor portion inspiration från ”True detective”. Ojämnt men originellt och mycket välspelat.
Blodsoffer
Netflix senaste svenska serie är en brutal och spännande historia om jakten på en seriemördare som riktar in sig på poliser. Med Jakob Oftebro som den ansvarige mordutredaren och Peter Andersson som hans kantiga men kunniga pappa.