En gång skrev jag en bok och i den boken finns en man som heter Ivar Lind. Han kan väl anses vara något av en hund, men han har ett försonande drag: när han var barn brukade han rädda flugor som höll på att drunkna i vattenglas.
Nå, det där är faktiskt norpat från den levda verkligheten. Närmare bestämt från min levda verklighet. Eller alltså inte Ivar Lind i stort – jag skulle aldrig vara ett sånt rövhål att jag bara målade en nagel eller köpte en sodastream – men rädda flugor-grejen.
Jo, när jag var barn och såg ett litet kräks vilda dödsångestsprattel i min Bravojuice brukade jag varsamt fiska upp det med en sked, pilla ut och glädjas över att se den flyga iväg. Jag företog mig samma barmhärtighetsgärning med lika olika odjur som höll på att drunkna i handfat och bassänger och var det nu må vara, förflyttade försiktigt krypen med pinnar och gräs. Med en abortmotståndares illröda iver var jag väldigt emot att mosa något enda av Guds alla äckliga kryp.
Jag sa till min man: från och med nu får du mosa varenda jävel. Trampa, min son. Trampa
Jag förstår att du, kära läsare, håller på att få gallstensdiarré över de självgoda undervegetationerna i den här texten. Och, här fordras en varning, värre ska det bli: jag var väldigt rörd över hur snäll jag var mot insekterna. Oj, jag kunde bli alldeles blöt i ögat över den varsamhet med vilken jag hanterade de äckliga, äckliga krypens fäktande lilla fläsk. Om det förs någon slags bokföring över goda och dåliga gärningar på jorden kan jag faktiskt tänka mig att mina goda alldeles nollställdes bara av självgodheten.
Men generellt har jag och Guds äckligaste kryp alltså levt sida vid sida i någon slags harmoni. Jag har sagt till min son att inte trampa på myror. När min man ska ta bort en vidrig långbent spindel insisterar jag på krångla till det och åkalla Tredje Genévekonventionen vid spindelhanteringen.
Fram till nu.
Efter den här sommaren är vi svurna fiender, jag och allt äckligt. Jag sa till min man: från och med nu får du mosa varenda jävel. Trampa, min son. Trampa.
Här följer en tragedi i tre akter.
Jag ska inte ljuga. Jag blev först ganska nöjd över att ha borrelia
Det började den 2 juli, klockan 09.40 i en korsning där det brukar stanna en mobil miljöstation där man kan hurra ner elskrot och färg och sånt. Ur en äcklig gammal burk med batterier flög något hårt och surrande rakt in i min näsa och tog sen kurs vidare mot mitt svalg. Okvinnliga ljud följde, tänk Nicolas Cage i ”Wicker man”. En gammal kollega jag hatade en gång gick förbi just som jag gjorde de okvinnliga ljuden. Samma dag petade jag loss en fästing.
Sen kom borrelian. Jag ska inte ljuga. Jag blev först ganska nöjd över att ha borrelia. Inte för att det på något sätt var behagligt, men för att jag hade fått rätt mot en läkare som vid ett besök gällande mitt kliande insektsbett lyssnade på mina symptom (känslan av att dö? I ansiktet typ?) för att sedan tvärsäkert (och lite hånfullt) säga att jag INTE hade borrelia utan kanske hade semestrat för hårt. Jag ordinerades att gå hem och skämmas som en simpel vårdbelastare.
En vecka senare kom ringen, känd från googlingen vi alla gör i början av juni.
– JAG HAR BORRELIA, jublade jag, JAG HAR BORRELIA.
Tio dagars antibiotika följde. Den där fästingen åt upp två veckor av mitt liv. Semesterveckor är dessutom mycket mer värda än vanliga veckor, så den åt upp FYRA VECKOR av mitt liv. Fyra veckor! Utslitna ur livets bok. Efter allt jag gjort för insekterna.
Jag hann precis bli klar med antibiotikakuren (eller, glömma den sista delen av kartan utomlands och hoppas på det bästa) när femhundra getingar attackerade min tvååring.
Jag blinkade. Och plötsligt stod han i en biblisk svärm av odjur
Det var jordgetingar som hade gjort sig bekväma i en, över sommaren övergiven lekstuga. Min toddler sprang runt, lekte poliser som köper glass. Han hoppade in i stugan. Jag blinkade. Och plötsligt stod han i en biblisk svärm av odjur. Getingarna vällde upp underifrån, som om själva marken hade börjat spruta ut dem. Boet låg under stugan och de svärmade ilsket mot mitt barn. Hundratals getingar.
I slow motion rusade jag in genom den ilskna muren som bildats framför och i det lilla huset, ryckte ut min son och sprang till vagnen medan de följde efter oss i en svärm som om vi befann oss i en dum Nicolas Cage-film.
Här kan jag tillägga att jag kunde ha tagit gift på att jag är dödsallergisk mot getingar. Jag tänkte alltså att jag har tio minuter på mig att ta min son från lekplatsen och ut på gatan så att någon kan ta hand om honom när jag dör en Nicolas Cage-död av sticken.
I september och oktober kommer alla arbetarna och hanarna dör av näringsbrist och kyla
Jag överlevde med blotta PTSD:n Och sex getingstick. Min son fick, sjukt nog, bara ett.
Om natten låg jag sen och googlade: när dör getingar? Och läste det här underbara: En hel koloni lever bara under en enda sommar. Sen börjar de bli hungriga i augusti. I september och oktober kommer alla arbetarna och hanarna att dö av näringsbrist och kyla. Dör de i plågor? Frågade jag. Ja, typ, svarade AI lite obekvämt.
Jag kliar på mina getingbett. Jag längtar så efter att se er svälta och frysa ihjäl. Hösten är här.